Aftonbladet – 2 mars 1849, sida 1

10iS KODNlor fld SadSSsmedjexavan TT. trältv Bif8 KkKrydt yddboden i törnet af brotiuiuggatlan occ Clara Bergsgränc I Nybrogatan. i KROOKs vid Storgatan å La ugårdsland (INSER emaontagas i förstnämnde K ntor Utdeini neral Changarnier kunde dock icke låta bli att förplumpa sig, i det han på ett temligen opassande sätt lät förstå, att Cavaignac hade honom att tacka för silt avancement i Afrika. Äfven tyckte Changarnier att Cavaignac kunde hafva frågat om denna sak enskildt. Cavaignac svarade derpå, att han icke frågat för att blifva Jupplyst om Changarniers tanka, hvarpå han alIdrig tviflat, utan på det att generalens tanka skulle ifrån tribunen blifva bekant öfver hela I Frankrike. Följande dagen framträdde Ledru-Rollin med Isin interpellation till utrikesministern i afseende på den italienska frågan. Det var, sade Ihan, en glädje för de republikanskt sinnade, latt republiken blifvit proklamerad i Rom. (Larm loch rop af Nej, nej! till höger; ja, ja till Ivenster). Talaren hade erfarit, att en intervention skall ske, icke ifrån Österrikes, utan lifrån Piemonts sida. Under det således interventionen blefve rent italiensk, skulle Frankrike dock, efter hvad man påstår, sända en flotta till Civitavecechia för att understödja interventionen och en annan till Genua för att hålla patrioIterna i tygel. Delta vore en evig vanära för Frankrike. Utrikesministern: Den fransyska republiken lär icke kallad att understödja alla republikanIska rörelser. Fråga var, hvilken republik, som Iman ville införa i Rom. Frankrike kunde icke Tvara likgiltigt för en sak, som intresserade hela lEuropa. För öfrigt kunde han icke gå närImare in på saken. Ledru-Rollin svarade att den Romerska konIstituerande församlingen hade den största aktIning för Påfven såsom andligt öfverhufvud; IPius IX skulle utan verldslig makt stå långt Thögre. I Ibland flera andra, som ytterligare läto höra Isig, var äfven Cocquerel, en protestantisk prest, Ihvilken talade för Påfvens återinsättande. Derlefter slutade diskussionen härom, utan något egentligt resultat. Nationalförsamlingen fortsatte den 47 Febr. löfverläggningarne om vallagen. Vi hafva förut lomnämnt, att församlingen granskat 24 artikJar, af hvilka åtskilliga momenter blifvit till ny behandling återremitterade till utskottet. Nämnde Idag genomgingos artiklarne 22—27. En temligen häftig debatt uppstod om art. 23—26, som enligt utskottes förslag borde stadga, alt valmännen skulle sammanträda i kantonens hufI vudort,, men att kantonen dock, till följd af loIkala omständigheter, skulle kunna indelas i Thögst tre valdistrikter, hvilken indelning borde I verkställas af statsrådet (conseil detat) efter förslag af departementets prefekt och conseii general. I Dufournel uppträdde mot den tendens, som ville koncentrera allting i Paris, äfven då fråga var om sådana åtgärder, som mycket bättre kunde utföras i provinserna. I odfrigt yrkade han mindre valdistrikter, på det att den allmänna rösträtten, enligt konstitutionens mening, verkligen måtte kunna blifva en sanning; ty om valmännen skulle vara bundna vid kantonens hufvudort, så skulle denna rösträtt för en stor del af befolkningen blifva en lögn, hvilket i synnerhet gällde för medlersta Frankrike och särskildt för det departement (Haute-Saöne), hvarifrån talaren vore. Oscar Lafayette trodde att man borde till föresyn taga dekretet af den 28 Oktober, angående presidentvalet, enligt hvilket valmännen skulle aflIgifva sina röster vid kantonens hufvudort, dock med rättighet att, om lokala omständigheter så fordrade, Idela kantonen i högst fyra valdistrikter. Orsaken hvarföre valdistrikterna icke borde vara mindre, enTligt någras önskan, som ville att man skulle rösta Iper kommun, vore den att de lokala intressena lättare gjorde sig gällande i små valdistrikter, men neutraliserades i de större. Valdistrikten, om de behöfde vara mindre än kantonen, borde desslikes äfven regleras af statsrådet, efter ingifvet förslag af departementsrådet (conseil geåneral), emedan eljest många, departementsråder, lemnade åt sig sjelfva, skuhe i följd af sin kända tillgifyvenhet för omröstning per kommun, eludera lagen och bilda för små valdistrikter. Montalembert, känd ej mindre för legitimistiska sympatier än för sina parlamentariska talanger, uppträdde med häftighet och yrkade, att kantonerna måtte, såsom valdistrikt betraktade, kunna indelas i så många underafdelningar som helst; om man satte sig häremot, skulle man i hög grad göra det svårt för befolkningen på landet att begagna sig af valrätten. Han höll vid detta tillfälle ett loftal öfver befolkningen på landet, det lugna, det konservativa, det arbetsammaste elementet i staten, i motsats mot. den mera oroliga och rörliga stadsbefolkningen. Han prisade likaledes linietrupperna, och det indirekte på nationalgardets bekostnad. Hans tal var i deta afseende mera snillrikt än sannt och förnuftigt, alt till och med hans egna anhängare beklagade att han användt sin lysande talang till att framkalla) söndring och split, som endast allt för lätt, äfven utan någon tillräcklig anledning, gör sig gällande. Efter en liflig och ofta afbruten diskussion, samt sedan Oscar Lafayette, en värdig sonson af den utmärkte frihetshjelten af samma namn, ytterligare uppstått och med understöd af församlingens bifallsrop bekämpat Montalemberts åsigter, stannade för-. samlingen vid det beslut, att en kanton skulle kunna få indelas i fyra underafdelningar eller valdistrikter. Frågan huruvida statsrådet skulle deltaga i denna indelningsåtgärd, blef oafgjord, och art. 26, som handlade derom, återremitterades till utskottet till ny behandling, emedan flera utskottsledamöter under sjelfya diskussionen förklarade sig hafva ändrat åsigt. Ett amendemunt till art. 27 blef likaledes remitteradt till utskottet. I afseende på den redan under en föregående session ventilerade frågan, huruvida de personer skulle mista sin valrätt, som blifvit dömda för politiska förbrytelser, beslöt nationalförsamlingen, att sådana personer endast i det fall skulle förlora sin valrätt, om detta uttryckligen stadgas i domen. Den 19 Febr. fortsattes förhandlingarne om samma lag, och oaktadt de afbrötos af Cavaig-l! nacs interpellation, hann församlingen hastigt nog ända till den 50 artikeln, utan att någon ytterlig are fråga väckte särdeles stor uppmärksamhet. Ö Hr Pelet, utomordentlig la AK sandt i Turin, har ilc