Aftonbladet – 26 februari 1849, sida 1

lägga en provisorisk diktatorsmakt i Louis Napoleons hand, har vid närmare eftersinnande funnits otroligt, dels emedan detta vansinniga företag ofelbart hade gifvit signalen till ett inbördeskrig, och dels emedan konseljpresidenten Odilon Barrot, ehuru ingen energisk och kraftfull statsman, likväl har en alltför be.pröfvad hederskänsla och tillgifvenhet för det konstitutionella systemet, för att någonsin låna sitt samtycke till en sådan manöver. Hvad jag kunnat inhemta såsom den nu gällande Jallmännaste tankan, är följande: antingen att I meningen hade varit att, i samma ögonblick en statskupp verkställdes, skjuta Odilon Barrot och alla de mest konstitutionelt sinnade miTnistrarne åt sidan samt begagna såsom verktyg för tillfället de båda armåbefälbafvarne: Bugeaud, som är en svuren motståndare till denokratien, samt varit en af Ludvig Filips tillgifnäste, och Changarnier, som förr varit Mycket inn? med legitimisterna; hvilket allt dock hade vårit att ställa för mycket på spetsen, för att man gerna kan tro på möjligheten deraf; eller ock — hvilket jag anser vara riktigast träffadt — att presidenten, i sammanhang -Imed demonstrationen och ifall andra saker slicke hade kommit emellan, hade ämnat göra len appell till folket, nedlägga sitt embete, och förklara, att om ban för andra gånger åter I valdes, så skulle han se sig berättigad att upplösa församlingen på eget bevåg, och genast sammankalla valmännen för att utse nya re-Ipresentanter. Under tiden skulle då hufvudstaden, nationalförsamlingen och tryckfriheten hållas i ett slags belägringstillstånd. Om denna -plan existerat, så tillintetgjordes den emedlertid, dels genom den okioka åtgärIden med den allmänt älskade och högt anIsedde öfverste Forrestiers vid nationalgardet larrestering, dels genom den i tidningarne omItalta interpellationen angående de bulietiner eller cirkulärbref, som dagarne före demonstrationen blifvit utskickade till landsorten från inrikes-ministerns departement, och i hvilka församlingen angreps med beskyllningar att vara en motståndare till ordningens sak. Denna interpellation försatte ministören i en mycket brydsam belägenhet. Se här , hvad jag tror mig veta vara verkliga förhållandet med ifrågavarande bulletiner. De bestodo af en serie af politiska ledande artiklar, författade af en vid inrikesdepartementet angagerad agent vid namn Havas, och bland allmänheten anses intet tvifvel vara derom, att hela åtgärden skett med ministrarnes direkta samtycke och på deras föranstaltande. Men omständigheterna blefvo sådana, att ett erkännande häraf ofelbart hade störlat ministeren, och ett stort bryderi för republikens president hade deraf uppstått; det är t. o. m. fråga om huruvida icke både han och ministrarne i och med detsamma hade måst stryka på foten, och ett provisoriskt tillstånd ånyo inträdt. Det fanns derföre ingen annan utväg för inrikesministern Lon Faucher, än att rent af förneka all velskap om bulletinernas innehåll, hvar och en måtte sedan tro hvad han behagade; och för att göra saken så mycket kraftigare och blidka den rättvisa harm skandalen väckte hos församlingen, blef det t. o..m. nödvändigt för hr Odilon Barrot att under diskussionen tillägga, att ministrarne ogillade de ifrågavarande bulletinerna. Hvad den omtalta demokratiska konspirationen beträffar, så är det troligt att regeringen fruktat för någonting sådant, ochatt denna fruktan grundat sig på åtskilliga polisrapporter; men efter hvad man hittills kunnat få reda på, äro dessa allesammans så obestämda och sväfvande, att de icke hade kunnat framläggas offentligt, utan att ådraga regeringen det åtlöje, som alltid åtföljer en öfverdrifven förs skräckelse. Bland de facta, som dessa rapporter skola innehålla, må såsom en kuriositet nämnas den omständigheten, att man trodde sig känna att revolutionärerne skola ega 40,000 gevär att tillgå; men dessa gevär skola vara inmurade eiler gömda på ett ställe i den stora: ringmuren omkring Paris, hvilket ställe är så väl doldt, att polisen icke kan få reda derpå. Man måste tills vidare lemna derhän hvad trovärdighet en så problemalisk uppgut kan förtjena. ; Hvad folket emedlertid fästat sig wid, är att regeringen vid det omtalta tillfället gick tillväga alldeles så, som om den hade i händerna ledtråden till en redan fullfärdig uppresningsplan. Militär skiekades här och der upp i husen att på lösa angifvelser arrestera personer som visste af ingenting, och af hvilka största delen vid första undersökningen åter måste utsläppas. Man hade i förstone inbillat trupperne, att ett uppror, lika med det i sistl. Juni, var på vippen att utbryta; men de följande : dagarna, sedan sakerna utvecklat sig, blefvo soldaterna desperata, och hade, enligt hvad det allmänt säges, sins emellan svurit att till sista man försvara republiken. För öfrigt observerade, man vwvid det omnämnda tillfället, att appell först slogs inom de legioner, hvilka anses såsom de mest legitimistiska eller monarkiskt sinnade, medan det af republikanska tänkesätt lifvade nationalgardets artilleri alls icke kallades. Denna kår, som varit upplöst under Ludvig Filips regering, sammankallades dock af sin chef och höll sig färdig i Palais National. Under hela krigsparaden förhöll sig folket lugnt, samt betraktade med förvåning och småleende alla dessa tillrustningar; och de enda opinionsyttringar som emellanåt gåfvo sig tillkänna vore! Lefve republiken! Förliden måndag väntade man sig åter nästan allmänt en militär-marsch. Somliga trodde derpå i anledning al frågan om nationalförsamlingens upplösning, hvilken då åter diskuterades; andra påstodo, att dessa krigsrustningar skulle hädanefter komma att förevisas hvar S:de dag, icke såsom hot eller varning, utan PSA HI rt ROSES äte LE LA (AREA JA YET EE