Aftonbladet – 24 februari 1849, sida 3

OM KOLERANS :OSMITTOSAMHET. En mr Grainger höll för kort tid sedan i S:t Thomas hospital i London en intressant föreläsning öfver ofvannämnde sjukdom. Ian ansåg läkarens uppgift i afseende på den vara, icke alt bota, utan att förekomma, och anställde derefter en undersökning om kolerans smittosamhet, ledande till det resultatet att den icke vore smittosam och att den, liksom pest och feber, härleder sig från yttre omständigheters imverkan. Karantänsanstalter, kordonger och alla andra dylika försigtighetsmått för alt utestänga. desså sjukdomar hafva alltid förfelat den åsyftade verkan och blifvit öfvergifna, såsom ändamålslösa, afalla regeringar i Europa. Om han hade rätt uti alt tillskrifva dessa sjukdomar yttre omständigheters inverkan, så borde dessa omständigheter kunna styras i det ena fallet såväl som i det andra. Koleran har, som bekant är, samma gång som febrar. Febrar, särdeles de af typhös karakter, rasa-på ställen der atmosferen är mest förskämd och befolkningen mest sammanpackad, och de försvinna i den mån dessa yttre orsaker undanrödjas. I den min ett al febrar — må vara typhös eller skarlakansfeber — angripet distrikt renas genom bortförande af orenlighetssamlingar och andra föremål som utveckla skadliga gaser, samt genom de trångbodda invånarnes spridning i renare och beqvämare bostäder, — i den mån aftaga och försvinna febersjukdomarne. Mr Grainger kunde bevisa detta genom exempel, hemtade icke blott från de stora städerna, utan äfven från alla landets små åkerbruksidkande städer. Han fruktade att omdömet hos läkarne, synnerligeu i hufvudstaden, i detta afseende stode för mycket under inflytande af hvad som visar sig på hospitalerna och att det lutade deiåt alt febrarne äro smiltsamma, derför att läkare, sköterskor och studerande, som besöka hospitaler för feberpatienter, ej sällan sjelfva angripas af sjukdomen... Men man borde ihågkomma alt de vistas I en atmosfer, som är impregnerad med afdunstningen af feberpatienternas skadliga uttömningar och deras förskämda andedrägt, samt att män, utmattade af studier, och qvinnor, af nattvak, vore mer tillgängliga för inverkan af dylika yttre orsaker än mer kraftfulla personer. Denna fråga borde pröfvas genom att föra en feberpatient från ett feberlazarelt i någon af de större städerna upp på spetsen af ett berg, i ren luft; Mr Grainger ville påstå att ingen af sjukskötarne då skulle blifva angripna af sjukdomen, huru länge de än stannade hos patienten. Han kände många likare på iandet, hvilka vid sin praktik ofta kurerat typhus, och alla ansågo den icke smittosam. I Liverpool och Manchester hade, al 400,0C0 födda, 50,000 dött förr än de uppnått 3 års ålder. I Surrey, ett af Englands sundaste grefskaper, hade af 400,000 födda blett 20660 dött före samma ålder; och likväl vore de arbetande klasserna iLiverpool och Manchester bättre födda och varmare klädda, än de på landet. men de lefde i öfverbefolkade och luftvexling saknande hus och gator: således i en mindre helsosam atmosfer. Detta ensamt talar ofantligt för vidttagandet af åtgärder, till sundhetens befordrande. En märklig omständighet är att i de distrikter, der dödligheten var störst, var folkökningen också starkast. Mr Grainger visade ytterligare alt koleran går samma väg som febrarne, väljer sina offer bland samma klasser och kan hämmas i sin framfart eller förekommas genom samma försigtighetsmått. Han antog i följd häraf att koleran icke vore kontasiös, utan epidemisk, hvilken åsigt bestyrktes af många facta. Frankfurt am Main var t. ex. frilt från koleran, medan alla kringliggande städer voro angripna deraf. Han visste ett fall, då sjukdomen hade funnits i ett rum, men icke i något annat af samma hus. I en stad nära Glasgow hade bland 40,060 invånare blott 42 sjukdomsfall inträffat; i denna stad hade funhits en parallellogram af hus, omgifna af ett dike, hvaruti allt slags orenlighet kastats och utvecklat koloch svafvelbunden vätgas, hvars skadlighet är så väl bekant. Koreran hade så