Aftonbladet – 24 februari 1849, sida 1

Foga ej smädelse till brottet! utbrast Bernhard, wu sinnigt. Bernhard! sade Dittmar med ovanligt vek röst. De är svårt för en man att erinra om visade tjenster oc vänskapsprof. Och ni, min fröken! finns ui ert bhjeri ingen enda känsla för den Dittmar, hvilken älskat er så som en far, och som genom sin tillgifvenhet för er bord förmått göra sig förtjent af ert förtroende? TLåtom po: ömsesidigt upplysa hvarann! Kanhända kunna vi då åf skåda denna sak i sann dager. Af allt, som blifvit sagd märker jag att någon annan driffjäder, än blotta längta att återse er far, verkat er hastiga, jag hade så nära kal at den, till flykt gränsande afresa från staden. Er tan utom sig af smärta öfver ert öfverilade beslut, och ruktan för, att det kunde vara af menligt inflytande Pp ert goda namn och rykte, äfvensom för vägarnes osäker het, besvor mig under tårar att resa efter er. På det e obetänkta färd ej skulle få utseende af en enlevering, Ön skar hon att ni ej återvänder, utan med er kammarpigs om följer efter i täcksläde, fortsätter resan till er her ar. Om nu min ankomst inträffat blott en half timm ednare — ty mötet med Bernhard kunde ju ej vara be äknadt, ehuru Gud utkorade honom till sin älskade Eli abeths räddning — så betänk, unga oförsigtiga flicka, er de! Ni hade blifvit ett alltför kärt byte för dessa bof ar. Ehuru oläglig resan förekom mig, gaf jag efter föl r tantes böner, och då jag nu i en hotande faras ögonblich pphinner er, så öfverhopar ni mig med smädelser, tala m en brefväska, ett förräderi, hvarom jag ej har der Ninsta aning?, Elisabeth stod förstenad. Hon tryckte handen mot annan, liksom för att förvissa sig om, att hon ej låg ingslad af en pinsam dröm. Allt, hvad Dittmar sagt, bar ju ett sådant sken af saning? Brefväskan var henne frånröfvad. Hvarmed ville on bevisa sina anklagelser? ÅA ena sidan erinrade hon sig dessutom den förbindelse, hyilken hon stod till beskyddaren af sin kärlek, räddaon ifrån ett förhatligt giftermål... Å den andra åter såg on mordvapnet höjdt mot konungen, atan hopp om att unna varna honom, såg sin tjenare uppoffrad, och sitt