Aftonbladet – 23 februari 1849, sida 2

ARN RER RT NINNA SNRA rs SER TA I Denne hade genast vid första ordet igenkänt ryttaren, och nu uppstod en skarp — teaterfäktning. Hvad ser jag? Bernhard? Det är dul! utropade anföraren. ,Geheimerådet Dittmar! Hvilken lycka! svarade Bernhard. Ljudet af detta namn genomträngde Elisabeths hela varelse med en dödskyla, men återgaf henne ock hela sin besinning, hvilken skrämseln först, och sedan glädjen öfver Bernhards ankomst för några ögonblick beröfvat henne. Hon ville skynda tillbaka till släden, men Dittmar och Ernst ställde sig i vägen. Nej, min fröken! yttrade Dittmar med rörd stämma, denna syn är ej för er. Jag måste... utbrast Elisabeth, ångestfull, ty hon såg Dittmars folk genomsöka släden, och anade hela försåtet. Jag måste se Holmqvistb Denna syn, min fröken, inföll nu Ernst, skulle endast fruktlöst förskräcka er. Jag såg honom digna ned och dö vid mina föller., Jag vill se efter om hjelp är möjlig, sade Bernhard och ämnade just begifva sig dit. Elisabeth uppgaf ett rop och ville följa honom Stadna du hos fröken! sade Ernst till Bernhard. Jag skall undersöka om den gamle mannen ännu visar något tecken till lif,. Bernhard återvände till Elisabeth, som faltade hans händer... Rädda, rädda -.-. angelägna bref, som handla om för räderi mot kungen. pHvar?, frågade han. I förtviflan öfver den ifver, med hvilken hon såg Holm qvists liflösa kropp visiteras, försökte Elisabeth åter tränga ig igenom, och lyckades i sitt bemödande, men hon kom för sent för att rädda brefväskan. Bet enda hon fick se, var den gamle, trogne tjenaren, som låg der med klufvet hufvud. Vid denna, för en ung flicka så gräsliga syn, störtade hen tillbaka under ett skri af fasa. (Forts.)