Aftonbladet – 23 februari 1849, sida 1

en förbannad landsfiskal har låtit slå ihjel en boende, son nekade att för tre daler erkänna en slant, som på sin höj är värd ett öre,. Utan vidare förklaring ilade äfven denne sin kos oc lemnade Bernhard lika klok på sakens sammanhang, son förut. Ja! tillade ännu en annan tillkommen person, son märkte detta, förhållandet är det, att klagomål nästa dagligen inlupit öfver att folket ratat de af Kongl. Maje stät påbudna mynttecknen. Till följe deraf beslöt konungens befallningshafvande att statuera ett exempel. Tvännt bönder anklagades, att ej vela för torgförda varor moltags detta nödmynt i betalning, och dessutom med sturskhet uppfört sig mot fiskalen. De dömdes begge till fyrtio pu spö hvardera ). Kungen stadfästade domen, och, som det säges, med uttryckligt tillägg att straffet borde med all stränghet handhafvas. Det blef således ett riktigt gästabud för exekutorn. Nog af... Den ena af bönderna dog under gisslet, den andra lefver ännu, fastän med litet lil. Bernhard ryste. Arma, olyckliga fädernesland! var det enda han förmådde yttra till sin följeslagare. Denne var en ung man, endast omkring två eller tre ir äldre än Bernhard. Han sade sig sjelf vara tysk, fastän han till allas förundran talade bättre svenska än tyska. Men som svenskarne den tiden innehade en stor del af Tyskland, lät denna omständighet lätt förklara sig. Han var för öfrigt en man af vacker figur, godt umgängessätt, och som både i Norge och England bevisat Bernhard de största, de mest oegennytliga tjenster. I fullkomlig motsatts till hans lätta, glada sätt att vara, var hans namn Ernst. Knappast hade de hunnit taga sitt rum i besittning innan han, under förevändning att tillvexla sig svenska penninsar, på en stund lemnade Bernhard, sedan han likväl först bedt honom gå ner i allmänna källarrummet och ej sitta ensam i den otrefliga kammarn och grunda på saker, som voro ohjelpliga. ) Emedan de för tredje gången dermed beträddes. Se Loenboms historiska märkvärdigheter till noplysning af Svenska Häfder. Del. 3 p. 90.