Aftonbladet – 23 februari 1849, sida 1

Häruti fann Bernhard att hans vän hade rätt, oc följde derföre nu, såsom gemenligen alltid, hans råd. en enda sak var han likväl orubblig. Ernst, som var e slags kosmopo!it, hade mångfaldiga gånger förgäfves före ställt honom olämpligheten af att ständigt vara klädd uniform, emedan han i denna drägt, som tvingade andr till en viss tillbakadragenhet, gick miste om att lära känn menniskors lynnen och tankar i hvarjehanda. För alt gör Ernst till viljes hade-han en enda gäng klädt sig i en vacke broderad klädning, men han aftog den straxt och svor a! aldrig mer bruka en sådan. Med en broderad klädning, och det der lilla stekspet tet vid sidan, som skall föreställa värja, är jag ju bara e hall karl, knappt det, jag är platt intet, hvarken fogc eller fisk. Och hade det varit endast för ett halfår sedan, s kulle han visst tillagt: Så utstyrd kan jag aldrig träda min store konun; inser ögonen. .. Nu suckade han och teg, tack vare den omgifning ha valt i England. Att aflägga kung Carls rock, det kunde ingen förm: wonom till... Men att från den store hjelten aflägsna sil jerta, sin trohet ... derutinnan hade han otyckligtvi: nånga, många bröder. Klädd i sin mörkblåa rock och sin väldiga glafven vid idan, inträdde han i källarstugan. Han tog plats vid et upptaget bord och begärde en flaska vin. Sedan han mder de öfriga gästernas djupa stillatigande, erhållit de egärda, och värden försigtigt förvissat sig om, alt der inga officerens ansigte ej var lika bistert som hans pamp ärmade han sig småningom och började ett s mtal, i vilket Bernhard visserligen höfligt, men högst enstalvigi nick. Sedan han tömt sin lilla flaska, uppsteg han för att etala. Hvad är jag skyldig?) Tre daler. Var god och gif mig tillbaka! Han lemnade ett niodalersstycke och erhöll två af de ya tredalrarne i tillbakagift,