Aftonbladet – 22 februari 1849, sida 2

hörer icke till drömmarnes rike. Genomträngde af öfvertygelsen, att ett verkligen enigt Tyskland endast kan skapas, om Österrike och Preussen under byggandet å hand i hand, blef det vår första och förhämsta omsorg att meddela våra åsigter till Berlin. Vi framträdde vid detta tillfälle med fullkomlig uppriktighet och utan afsigt att tillvälla Österrike större andel i de tyska ärendernas ledning, än dess ställning såsom den första tyska makt och såsom europeisk stormakt hittills faktiskt och fördragsenligt försäkrat det om. Först föreslogs, att sammanjemkningens verk i Frankfurt skulle begynnas gemensamt med furstarne, och till en början med Tysklands konungar. Den afsedda öfverenskommelsen på förhand med den preussiska regeringen kunde dock icke fullkomligt ernås. Vi beträde nu derföre ensamme sammanjemkningens väg med Frankfurt, i stället för gemensamt med Preussen, såsom vi hade önskat. H. M. kejsaren och allerhögstdensammes regering följa med uppriktiga önskningar de åt Tysklands enhet och styrka egnade sträfvanden. : De äro i detta afseende beredde till medverkan, så vidt monarkiens egendomliga förhållanden tillåta det. De hoppas och önska, att närvarande förklaring i och utom Paulskyrkan måtte blifva benäget emottagen, och att mån i hvarje fall skall veta att i fullt mått sätta värde på Österrikes uppriktighet och beredvillighet. Gerna hängifva vi oss åt det hopp, att uppgörelsens väg icke måtte vara afskuren genom församlingens sednaste beslut, genom de omröstningar som följde under det intryck, att fråga egentligen var om mer och om annat, än de till definitivt besluts fattande framlagde förslagens ord innehöllo. Gerna hoppas vi, att, om den författning, som församlingen kommer att antaga, skall framläggas för de tyska regeringarne, till sanktion och bifall, man måtte ernå en i alla afseenden tillfredsställande lösning af differenserna. Men hvilka faser ock sammanjemkningsverket ännu kan ha att genomlöpa, ett står dock fast härstädes, att H. M. Kejsaren och allerhögst densammes regering i grundläggandet af en enhetscentralstat måste se fröet till osaliga söndringar, — en anledning till Tysklands söndersplittring och icke till dess förening. Mot H. M. Kejsarens underordnande under den af en annan tysk furste handhafde centralstyrelsen reserverar sig H. M. Kejsaren och allerhögstdensammes regering på det högtidligaste. Detta äro de skyldiga sig sjelfva, skyldiga Österrike, skyldiga Tyskland.