Aftonbladet – 22 februari 1849, sida 1

DE SAMMANSVURNE, ELLER MORD ocu ERÖNING. ) ROMAN AF CARL VON ZEIPEL. Klockan slog 11. Elisabeth uppsteg sakta, klädde si i en riddrägt, som hon för icke länge sedan till födelse dagsgåfva erhållit af sin tant, smög sig genom en mörl gång, som ledde från hennes garderob till stora skänker innanför salen, der hon nyss samtalat med Holmqvist. Hor svepte manteln hastigt omkring sig, påsatte baretten, och öppnade dörren, utanför hvilken den gamle hofmästarer redan väntade henne. Står fröken fast vid sitt beslut ? Ja.n Var god och fäst till håret bättre, så att barelter räcker ner till pannan ! Hon tryckte till den så, att den nästan höljde halfvs ansigtet. Vid blindlyktans matta sken märkte hon att gubber var, som ordspråket lydde, beväpnad ända upp till tän: derna. Holmqvist har då riktigt rustat sig till strid. Kunde det behöfvas? Nådig fröken! Den, som kastar sig i äfventyr, kännei ej utgången. Men :.. efter vi skola deran, så... Tider är innel De gingo, och snart Voro de få stegen tillryggalagde Natten var mörk och stormig. Ingen enda ljusstråle förrådde att någon vakade i det hus, Dittmar bebodde. Äfven det Hornska palatset var oupplyst. Elisabeth tryckte sig tätt intill porten; ty oaktadt dej mod, som lifvade henne, lyssnade hon dock med återhållen andedrägt på sin beledsagares steg... Men de vor tystnade. Hon hörde, utom stormen, endast sitt eget hjertas slag. Det drog ej länge om, innan hon förnam en ensam vandrares steg utåt gatan... hon spratt till... men har fortsatte stillatigande sin gång, och hon fann sig bedrager i sin väntan. Snart dånade tolfslagen från S:t Nicolai torn, och de sista var knappt förklingadt, förrän en person nalkades —Tr ) Se A. B. JM 1—6, 8—13, 15—17, 20—922, 27—929, 51—54 och 37—539 och 42. t