Aftonbladet – 22 februari 1849, sida 1

UTRIKES. STORBRITANNIEN. Det är förut berättadt, att engelska ministeren föreslagit en ytterligare suspension af Habeas-corpus-akten i Irland. Ett kort utdrag af den debatt, som fördes häröfver i underhuset den 6 dennes, anse vi böra meddelas. Statssekreteraren för inrikes ärenderne sir Grey, som framlade billen, förklarade att det skulle varit regeringens högsta önskan om den kunnat komma till den slutsatsen, att den tiden vore inne, då lagens vanliga makt i styrelsens händer kunde sätta lordlöjtnanten af Irland i stånd att uppfylla sina ansvarsfulla pligter, utan anlitande af någon utomordentlig myndighet; men med djup känsla af sin ansvarighet hade ministrarne ansett det omöjligt att undvara en sådan serskild myndighet. Fan hade väl intet nu att berätta om något omedelbart uppror i detta ögonblick, eller att några fiockar väpnat sig emot sin lagliga öfverhet, eller att Hl. Maj:ts trupper måste uttröttas med marscher och kontramarscher för att förfölja orostiftare, som fly vid första tecken till fara; men det vore ministrarnes skyldighet att vidtaga förekommande försigtighetsmått, likaväl som att söka bota det onda när det yppat sig. Han erinrade nu huset, hurusom han i sistl. Juli månad presenterat bref, som anlände med hvar post, med underrättelse om den förfärliga belägenhet i hvilken landet blifvit bragt; huru somliga korrespondenter uppgifvit, att man på ljusa dagen: afrifvit takplåtarne från deras hustak, för att gjutas till kulor och begagnas af insurgentcheferna, och huru andra beskrifvit öppnandet af klubbar i de delar af landet, som. ansetts fredliga, der folket samlats i trots af godsegarnes varningar och läst de tidningsartiklar, som voro af den mest retande och antändande egenskap. Talaren utvecklade derefter vidlyftigt sin mening med förklaring af det påståendet, att den sednaste upprorsrörelsen icke varit af så obetydlig natur, som man trott, och åberopade, märkvärdigt nog, såsom bevis härpå ett bref, infördt i amerikanska tidningen Newyork Herald,, hyari uppgafs, att ien enda stad i Irland funnos 300 klubbar, som kunde räkna tillsammans 30000 män af den stridbara åldern; att många arbetare beröfvade sig sjelf ett mål om dagen i många veckor, för att kunna köpa ett gevär. Dessa klubbar hade haft till plan, att dels uttrötta engelska trupperna genom ett gucrilla-krig, som ständigt spridde dem öfver hela landet, och dels att, om det slutligen påfordrats, bränna upp sina städer, såsom athenienserne gjorde med Athen och ryssarne med Moskwa; samt att endast presterskapets motvilja att deltaga i planen föranledt ett uppskjulande. (Hör! Hör!) Han visste väl att man förnekat detta brefs tillförlitlighet och utpekat det såsom en fabrikation af regeringen sjelf, som derigenom ville stödja sin sak och underhålla oron i sinnena, för att sjelf få bibehålla godtycket; men hr M. Gee, en man, som sjelf deltagit i oroligheterna i Irland, hade sedermera förklarat, att han vore brefvets författare. Han frågade nu, om man kunde anse rörelsen i Irland såsom ett lappri. — Vidare iberopade han en rapport från lordlöjtnanten eller vicekonungen i Irland, lord Clarendon, innehållande, att icke något slags tecken till sorg eller ånger kan varseblifvas hos dem; som deltagit i den sednaste upprorsrörelsen. De sörja endast öfver att hafva misslyckats, och rikta sitt hopp på möjligheten af en bättre utgång vid ett annat tillfälle. Folket i allmänhet uppför sig visserligen nu mycket ordentligt; men denna sedlighet utgår icke från någon välvilligare känsla för lagen eller styrelsen. Många andra underrättelser af samma beskaffenhet gjorde det mer än sannolikt, att upprorsledarne snart åter skulle visa sig ute på fältet, ehuru han icke trodde att det någonsin skulle lyckas dem att reorganisera upproret med framgång. Han hoppades ock, att folket i Irland ill en stor del icke kunnat vara känslolöst för den mildhet, som utmärkt lordlöjtnantens styrelse, hvilken alltid varit förd i en försonlig anda, och ernrade derom att ehuru personer blifvit lagligen örvunne att burit vapen och stämplat mot öfverheen, samt dömde till döden, så hade icke något blod olifvit spildt på schavotten. Också hade borgerskaet i Dublin, en kår, som man icke gerna kunde inse likgiltig för sina landsmäns konstitutionella rätigheter, ingått med en tacksägelseadress till lordlöjtanten för det menskliga och barmhertiga sätt, hyarpå an utöfvat den utomordentliga makt, som parla-? nentet gifvit honom. ) ) Vid detta ministerns yttrande torde endast böra anmärkas, att borgerskap i hufvudstäder i allmänhet äro mycket fallna för tacksägelseadresser. Man erinrar sig t. ex. här i Stockholm tacksägelseadressen af hrr femtio äldste sistl. Mars, för det erhållna belägringstillståndet och det rysliga upprorets qväsande. A. B. anm.