Aftonbladet – 22 februari 1849, sida 1

u———ÅÄ— -—Ä —— OM LL AALLALAAAA A 2 smo ve längtan att se honom, och att jag besvurit dig att följa mig på min färd. Holmqvist gick, och Elisabeth satte sig att skrifva. Hon hade just slutat då gubben återkom. Brefvet lät hon ligga öppet på bordet. Skall fröken resa i denna drägt?) Det är ej tid till omklädsel, men min lilla kappsäck vill jag inpacka och medtaga,. Hon skyndade in, och återkom efter få ögonblick: Holmqvist hade emellertid utbytt den tunna ridmanteln mot en dyrbar. pels, i hvilken han svepte in henne, och förde henne sedan ner på gården. Då hon satt sig.1 släden, och gubben lindade slädfällen omkring henne, hviskade han... Det måtte ändå vara en Gudi behaglig gerning, efter ingen af gårdsfolket vaknat vid det buller, brådskan tvang mig att förorsaka. Alla ligga försänkta som i en dödssömmny. Då de foro förbi Dittmars hus, der ett lika mörker herrskade, som i dess. innevånares hjertan, slog klockan tu. Elisabeth erinrade sig, att om en timme skulle det sannolikt upptäckas att en okänd bemäktigat sig de farliga brefven, och att den sluge Dittmar, så fort hennes flykt blef röjd, skulle inse hela förhållandet; men hon räknade på sitt sex å sju timmars försprång. Hon hade gissat rått. Klockan tre stod det mystiska budet utanför Dittmars port, och hvisslade sin Narvamarch, men ingen lyssnade dertill. Orolig vandrade mannen en god stund fram och tillbaka förbi huset, ochtyckte sig sluteligen märka ljusskimmer bakom en gardin. Han hvisslade åter, men ingen rörelse visade sig i rummet, ingen den ringaste rubbning på gardinen. Hohl mich der Teuffel!, utbrast han. Såge jag icke ljus i fönstret, ville jag svära på att något bedrägeri här varit å färde. Något måste vågas! Han gjorde en liten snöboll, slungade den emot fönstret och träffade ganska riktigt rutan, och inom en sekund såg han gardinen fläkta. Han hvisslade åter, men öfvergick snart till sång och inflätade orden: so gewonnen; so zerronnen. Gardinen uppdrogs och fälldes på stund igen. Inom om minut derefter öppnades porten, och en man, höljd i en vid kuskkappa, visade sig på trappan. Werda?, frågade han. God vän! svarade den främmande, och närmade sig. Men detta är icke riktiga ordet... Säg det! Mannen i den vida kappan studsade.