Aftonbladet – 21 februari 1849, sida 3

väl framställa den önskan, att Kämnersrätten före målets afgörande måtte i berörde hänseende införskaffa sig upplysningar, ifall sådane möjligen kunde leda till kännedom af upphofsmännen till oroligheI terne. Häruti instämde äfven tilltalade Öbergsson. Schortz bad få anmärka, hvad som efter bans förmenande vore ett bevis på att han icke deltagit i våldet mot presidenten Hartmansdorffs bostad, att Schortz såsom fabriksarbetare icke haft skäl till något missnöje mot hr presidenten i och för hans åsigter om skråordningen, enär Schortz haft full kännedom om att presidenten på riksdagen talat för densammas bibehållande; och förmodade Schortz i allt fall att presidentens uppgift om den fiendliga sinnesstämningen hos handtverksklassen emot honom vore ett misstag och att det i stället varit handelsklassen som hyst en sådan sinnesstämning mot hr presidenten. Härefter blefvo polis-uppsyningsmannen Carlsson och juveleraren Granberg på förut aflagd Vittnesed ytterligare hörde och berättade. 4:o Carlsson, angående angifvelsen emot Schortz. att hafva verksamt deltagit i det våld, som föröfvades vid försök till portens inslående i hr presidenten Hartmansdorffs bostad, att vittnet, som jemte gevaldigern Bäckström, då oväsendet lördagsaftonen började, varit posteradå Brunkeberg, på uppmaning af Bäckström medföljt denne till staden då de vid ankomsten till Stadssmedjegatan fått höra starka bultningar på presidenten Hartmarsdorffs port, i anledning hvaraf de skyndat till stället och derstädes funnit folkmassam ifrigt sysselsatt med portens inslående, hvilken redan varit till en del sönderslagen. Vittnet och Bäckström hade dåfrågat folket hvad detta vore för okynne och sedan Bäckström dragit sabeln, sökt att skingra våldsverkarne, hvilka dervid genast-släppt en af dem till portens sprängning begagnad lucka, som åtskillige för vittnet okända personer hållit uti, bland hvilka personer vittnet dock icke sett tilltalade Schortz. Derefter hade oväsendet några ögonblick upphört till dess stenkastning börjat, derunder polismästaren Limnelius blifvit sårad i hufvudet så att vittnet måst följa honom från stället, hvarföre vittnet ej hade sig bekant hvad som vidare passerat. Vid tillfället hade vittnet väl sett arbetskarlen Eklund ibland de personer, som stått nära intill luckan, men ej förmärkt om han fattat i densamma och kastat in den genom porten. För öfrigt hade vittnet ej kunnat igenkänna någon af de å stället befintlige våldsverkare och icke heller derstädes förmärkt tilltalade Schortz. På af Schortz till vittnet framställd fråga, om vittnet före ifrågavarande uppträde kände Schortz, afgaf vittnet ett nekande svar, under förmälan att vittnet icke förr än nu visste sig hafva sett honom; hvarpå aktor anmärkte, att det just derigenom vore så mycket mer möjligt, att Schortz, ehuru han, såsom alldeles okänd, undgått vittnets uppmärksamhet, varit på stället och deltagit i våldet, på sätt arbetskarlen Eklund förut omvitlnat; i anledning hvaraf Schortz anhöll, att jemväl gevaldigern Bäckström mätte i berörde omständighet såsom vittne varda hörd. Aktor gjorde vittnet den frågan, om ej vittnet hört uppmaningar af auktoriteterna till folket att åtskiljas, derpå vittnet svarade, att vittnet väl hört både hr öfverståthållaren och hr polismästaren Limnelius dels i Storkyrkobrinken och på Myntgatan, dels vid Kastenhoff flere gånger uppmanat folket att förhålla sig stilla och gå hem, men att dessa tillsägelser ej blifvit åtlydda. Vittnesmålet upprepades och vidkändes. Vittnet afträdde. 2:0 Granberg åberopad såväl af aktor, som af öfverste Bruce, rörande dennes beteende natten till den 49 sistlidne Mars: att vittnet, som ifrågavarande lördagsafton sällskapat med hr öfversten från Kastenhoffskällaren öfver Norrbro, Stadssmedjegatan, Kyrkbrinken utföre till Rådhuset samt sedermera åter brinken uppföre och vidare samma väg tillbaka till Norr, der vittnet ungefär kl. 2 på natten skiljt sig vid öfversten, som då sagt sig skola gå direkte hem, hela vägen oskiljaktigt och på ett ganska ringa afstånd följt öfversten, så att vittnet fullkomligt kunnat iakttaga hvarje rörelse och yttrande af hr öfversten. Under hela denna tid hade likväl vittnet hvarken vid Rådhuset hört öfversten säga åt folket nu till kyrkbrinken, eller på sistnämnde ställe fälla det af polisuppsyningsmannen Carlsson förut omvittnade yttrande om Riddarhuset, utan hade hr öfverstens uppförande i allmänhet varit fredstiftande, och ej andra utlåtelser at honom fällts, än till godo, i det han flere gånger bedt folket skingra sig och gå hem, samt till och med en gång i å Gustaf Adolfs torg hindrat dem att våldföra sig på öfverståthållarens häst. Icke heller hade vittnet någon enda gång hört öfversten deltaga i burraropen, annat än då hr öfversten å Riddarhustorget, i anledning deraf att folket velat hurra för honom, sagt till mängden: Hurra ej för mig, utan hurra i stället för H. M. Konungen; äfvensom vittnet icke heller förnummit, att öfversten å Norrbro till någon person yttrat: kom och gå med till Norr. Vittnet kunde så mycket heldre taga dessa sina nu gjorda uppgifter på sin aflagda ed, som vittnet nästan oafbrutet gått arm i arm med hr öfversten och endast vid tillfällig större trängsel på mycket kort afstånd skiljt sig från honom. Blott en enda gång hade vittnet, utanför Rådhuset, af nyssnämnde orsak kommit att aflägsna sig tre eller fyra alnar från öfversten; men som vittnet jemväl då ganska väl hört hvad som sades, hade vittnet äfven vid detta tillfälle nödvändigt skolat förnimma om några brottsliga yttranden fällts af hr öfversten, hvilket dock icke varit händelsen; hvadan vittnet, på serskild fråga, slutligen förklarade sig kunna på sin ed taga, att några så beskaffade yttranden under hela den tid vittnet med öfversten sällskapat, ej af öfversten begagnats. Upprepadt och vidkändt. Sedan aktor härefter tillfrågat vittnet om öfverste Bruces uppförande under nu omvittnade tid i allmänhet varit lugnt och stilla, samt derpå erhållit ett bestämdt jakande svar, begärde öfverste Bruce få tillspörja vittnet, om vittnet erinrade sig hvem den person varit, som ifrågavarande natt på Gustaf Adolfs torg med dem samtalat, hvarpå vittnet genmälde, att samma person varit general Lefrn, hvilken, sedan han af vittnet begärt och erhållit en pris snus, tagit vitllnet och öfversten i handen och tackat dem för hvad de gjort samt för det de varit verksamme till oroligheternes stillande; hvarjemte hr öfversten anhöll få till protokollet anmärka, att om hr. öfversten i upproriska afsigter talat till folket, så hade bans röst säkert hörts från Gustaf Adolfs torg till Storkyrkobrinken, och följaktligen, om den höjts, så mycket säkrare kunnat förnimmas af vittnet, som gått bredvid-honom. , Häruppå förklarade aktor sig beredd att afgifva sitt slutpåstående, hvilket af honom upplästes och var af följande lydelse: Scdan aktor till rätten ingifvit t ofvanintagne slutpåstående, med tillägg att som han ärnu ej erhållit fullständiga upplysningar derom att, enligt ett imiålet afhördt vittnes utsago, förre studerandan Gnospelius, ehuru han bär inför rätten sådant bestridt, lärdaogc aftanan dan 20 csictlidna Mano hlifolt hölsad