Aftonbladet – 20 februari 1849, sida 3

Skillnaden är ingen annan, än att grefven är en högt uppsatt embetsman, af hvilken man har rätt fordra bättre begrepp om hvad som är skickligt och tillåtligt och mer aktsamhet på sig sjelf. De mot honom angifna fel måste derföre vida strängare bedömas, än gesällen N:s och de andra ofvannämndas: Behandlingen under rättegången står i motsatt förhållande till de angifna förbrytelserna. Såsom ofvan redan är sagdt, tviflas ej, att i båda de anförda fall vederbörande embetsmän, jandshöfdingen i afseende å gesällen, och advokatfiskals-embetet, i afseende å landshöfdingen grefve Horn, förfarit i full öfverensstämmelse med lagen, sådan den af rutinen blifvit uppfattad; — men vi öfverlemna åt den enkla omdömesförmågan att afgöra, om i de nämnda exemplen återfinnes iemlikhet inför lageno. Ett gammalt ordspråk säger: lyckan står den djerfve bi; och detta inträffar verkligen med landshöfdingen grefve Horn. Af Kongl. Maj:t dömd att straffas med tre månaders förjust af tjenst och lön skulle domen, efter vanlig ordning, gå i verkställighet och grefven följaktligen under nästkommande månader blifva mistning af lönen och den behagliga maktutöfningen. Men då grefven under tiden hunnit komma under åtal för än gröfre brott, lärer verkställighet serskildt af Kongl. Maj:ts berörde dom icke kunna komma ifråga, förrän uti sednare åtalet blir dömdt och domaren får tillse huruvida ej tilläfventyrs de båda straffen böra sammanslås uti ett. Om således åtalet för grefvens förfarande å riddarhuset mot kongl. sekreteraren Dalman kan af grefven utdragas på tiden, så att det icke hinner hos Kongl. Mrj:t blifva afgjordt förrän efter förloppet af ett par år, kunde lyckan vara grefven så bevågen, att han ännu lång tid nog finge pryda andshöfdingestolen och lemna villnesbörd om vidden af vår nuvarande regerings förtroende. Grefvens ställning lärer i hvilket fall som helst cke af någon honom afundas. Men det län kan ej nog beklagas, som har honom till styresman; ej mindre beklagansvärd är den resering, som bland sina förtroende-embetsmän måste räkna så högst kompromelterade personer. Fördragsamhet är visserligen en dygd; men äfven den måste hafva sina gränser; cch hos en regering bör den icke sträckas derhän, att denna af medlidande för en individ ger till spillo ett helt läns väl och blottställer sill eget anseende. Sf—I ärosisss—