bemödand — Den Första Wermlandstidningen har i ett par ;r innehållit en polemiserande afhandling artikel: ved titel: En blick på Aftonpostens invändning mot det hvilande förslaget, — Hen sednare afdelningen af denna artikel innehaller träffande anmärkningar i ilere fall, om än i ett något skarpt språk; och det som auföres till vederläggning af hvad: förf. kallar Aftonpostens ömma toner till försvar för en embetsmannarepresentation, förtjenar att til det mesta reproduceras. A. P, framhåller såsom talande till embetsmännens föriwan: alt det är ibland embetsmän som liberalismen först uppkommit; och att personer, som varit embetsmän, äro de, som först upptäckt och för nationen angifvit missförhållanderne i samhället. — Nåväl! hvad bevisar allt detta? Ingenting annat än att en och a . stadd på embetsmannabanan, haft mod, för få landets bästa, uppoffra sin existens och sin I samt ådraga sig regeringens och förmäns m och trakasserier; ty att någon embetsman, soin icke blindt voterat för uniformen, som det heter. förflutna och närvarande förhållanden ej ha bättre att påräkna; det är notoriskt. En oms näste alltid först ske i de politiska tänkesätten rvidens dörr skall upplåtas för syndaren. Ir ga ar gick t. ex, den liberale häradshöfdingen i. Theorell utan befordran, men slutligen blef kså omvänd till de rättrogne, och för konsercalismens koryf: herr S. L. Theorell gick det som en dans att i snart sagdt ett andedrag blifva kammarräd, ordinarie domare och justitieombudsman. Fåglaluten om fiskare-pluraliteten, etc. såsom jemförlig :ucd embetsmanna pluraliteten villar ingen och förhop sarne på embetsmanna-liberalismen väckas ici icrigenom. Jag är fullt öfvertygad om, att plurali! embetsmän och prester, i fosterländska och wa tänkesätt kan mäta sig med hvilket aruvat stånd i samhället som heldst; men att likväl mängden ef dem, det oaktadt, i första rummet först sina egna, emot folkets fördelar alltid stridiga, i Värt svenska samhällsskick grundas icke I nde till de styrandes eller embetsmännens vediighet, — utan på misstroende. Agde man ende till regenten behöfdes inga ständer, incn 1 asignanter, ingen ministeransvarighet; och at! svensken betalar 44 rdr för att kontrollera iv den tolfte tagit vägen, är öfvergånget till or Oaktadt alla revisioner och kontroller bå ppbörds-, förvaltnings-, domareoch ecklesiasti — eluderas kontrollerne och gifva evidenta b. de på deras otillräcklighet och deTas — bebötlighet. Ehuru regenten, med känsla för sitt höga kall, framför annan i samhället borde söka att främja sitt föl bästa, inträffar i de flesta länder motsatsen. ; och familjs förkofran i makt, rikedomar 0: tning är vanligen hans traktan, — och kan fv bästa dermed förenas är godt och bra; men an a det dermed oförenligt, så uppoffras folkets väl reg. utan betänkande. — Detta är regeln. Undantag finnas möjligen; men sällsynta äro de; och iblend Sveriges Konungar äro de, hvilka temnat ur ; sin och dynastiens fördelar för rikets bästa, snart räknade. Uti Sver der regenten tillsätter de flesta embetsmännen såväl i staten som kyrkan, och kan, utan all slags dom och ransakning, afskeda en stor del af den:, äv, säga hvad man vill, embetsmannen och prest len. minst passande till folkombud. ) En rättsko ;, förtroende embetsman, utan förmöorhet, skulle, då han såsom represenneka att ingå uppå celler verka för tventyra embete och bergning (?); eler i lyckligaste failot se sig stängd från vidare befordran. — För en si man vore representantkallet icke efterlängtadt, och han skulle t. o. m. mången gång önska, — om reg. handbref föreskref åt hvilken af dess satelliter han borde lemna sin röst vid riksdagsmannavalet — att embetsmanna-valrätt och valbarhet aldrig existerade. Embetsmäns af motsatta åsigter inträde i representationen var väl icke af reg. i förslaget åsyftadt? Svenska nationen borde ha blifvit mätt på domsagornes och andra embetens, biskopsstolars och regala pastoraters uppenbara användande som god betalning för borgmästares, rådmäns och presters fala riksdagsöfvertygelser, — för att afsky en deput.kammare efter Ludvig Filips franska mönster; d. Vv. s. hvars flesta ledamöter bestå af embetsmän, hvilkas röster reg. disponerar, endera som valuta för gifna embeten och sinecurer, eller som förskott. på löften om framtida befordran. En på tidens tecken aktande regering borde, med Ludvig Filips exempel för ögonen, ej eller eftersträfva ett på korruptionen grundadt inflytande; och derjemte erinra sig, att exemplen verka uppifrån och nedåt i samhället. Som regenten är blir folket; brister han i ära och tro emot folket, måste han förr eller sednare sjelf skörda frukterne af detta farliga utsäde. Bajonetterne äro i längden. vanskliga stöd och betalta lofsånger missleda endast den som beställt dem. Att afskedade embetsmän, n.b. med bestämdt förbud, att åter inträda i tjenst, välja och väljas, är rätt; men att lemna de i tjenst varande det slippriga valet emellan pligten mot fosterlandet och egna ——) Häruti instämma vi ej med ins. mer än så till vida, att embetsmännen ej genom representationssättet böra få-en Afvarvänanda infivtalcso reg. afsigter,