Aftonbladet – 20 februari 1849, sida 1

Må så vara, jag kan ej klandra er! Likvisst måste n förklara till hvad ändamål ni spelar kurtisör hos Elisabeth! Nå, men hvad vill ni då att jag i denna drägt skell annat göra, än hyckia kärlek, härma karlarne? Jag kan väl åtminstone icke störa någons lugn? ÅAh nej; men som qvinna, känner ni bättre än jag. ömtåligheten af qvinnans rykte... Er drägt renommerar Elisabeth., Blodet sköt Regina upp åt hufvudet... hon såg sig genomskådad, men sansade sig genast... Dömd att så här under fremmande mask, framsläpa mitt lif, är jag bra beklagansvärd ... det måtte väl medgifvas! yttrade hon med sorgsen röst. ;Hum!... svarade Ditticar med lätthet... Jag hade likväl trott, att fröken Regina skulle finna s:g bäst under främmande mask... Men ni rynkar er panna! Ack, rynka den ej i förtid! Snart kommer den obevekliga tiden och plöjer den, och fårorna blifva så mycket djupare om risten föregått dem redan i ungdomen... Men hvad är det, som ni med så mycken oro söker efter? ... Jag kan inte begripa hvar biljetten, som jag I morse fick, tagit vägen! Jag måtte ha tappat den. .-. Hvad säger ni? imföll Dittmar, högst bestört. Har ni tappat en biljett ifrån prinsen ? Om det ock så skulle vara, så är det just inte farligt ... svarade Regina lugnande... Den hade ingen underskrift, ingen utanskrift, intet namn. .-., : Hyar har ni kunnat förlora den? Troligen på gatan. Jag mölte en gumma som bad att jag skulle köpa några äpplen af henne, och jag drog upp min börs. .., I stället att afhöra Dittmars förebråelser för en sådan vårdslöshet, och hvaraf hon djupt träffades, måste vi följa biljettens öde. Oaktadt sin rikedom och sitt kostsamma lefnadssätt fordrade friherrinnan Posse att Elisabeth, efter fulländad uppfostran, borde deltaga i alla ekonomiska bestyr. Detta satie henne i beröring med husets. beljening, särdeles hofmästaren. Denne, en trotjenare i Örnstedtska huset, trädde i friberrinnans tjenst på samma gång, som hon upptog