Aftonbladet – 17 februari 1849, sida 1

DE SAMMANSVURNE, ELLER MORD ocu KRÖNING. ROMAN AF CARL VON ZEIPEL. TJUGONDE KAPITLET. Då Ingrid om natten gick ifrån Margareta, tog hon vä. gen till den gård, der Prytz höll sig fördold. Den tidens bondbyggnader voro alla lika inredda. De bestodo nerligen af tvänne stugor. Den ena, hvardags:stugan, utgjorde familjens, dit äfven tjenarne räknades köks-, arbets-, matoch sofrum; den andra, så kallade an derstugan, stod uppstädad för högtidligare tillfällen. Om således Ingrid icke varit särskildt bekant med inredningen af det hus, dit hor nu anlände, skulle dock de hårda snarkningarne från den ena stugan, der så mång: menniskor lågo tillsammans, tydligt sagt henne det. Hor vände sig åt den motsatta sidan, der ett matt ijussker skimrade genom springorna på dörrn, bultade sakta pi den, ochsåde. .-. DeE är jag, fader Olof Hjalmarsson ! rn öppnades af bonden, och Ingrid inträdde. Stu gan var kall, ty af fruktan att förråda sig hade Olof, all sedan hån kom ur kyrkan, ej vågat göra upp eld i an derstugu-spiseln. Prytz satt vid bordet i hörnet på lång bänken, och framför honom stod en i Wermlands stugor stora helgdagar undantagna, ovanlig öfverflödsartikel, et brinnande ljus, jemte en nästan festlig måltid, hvartil rågbröd framför allt i dessa trakter räknades såsom e) Rllsynthet. Det var väl j kom, mör Ingrid! yttrade bonder —— ) Se A. B. M 1—6, 8—13, 15—17, 20—24, 27—99, 31—531 och 37—39.