Aftonbladet – 17 februari 1849, sida 1

aDet ä en så hedlig och god karl... sade han för sig jelf . .. och det ä för vår skull han lider, och får har råge, nog ger han mig så mycke igen!, Han mötte dem på gården och hängde påsen på Ing ids axlar. De begge männerna gåfvo hvarann ett hand: slag till farväl... Spårhundarne skall jag söka vilseleda åt norska grän: sen ... hviskade Olof. : Ingrid gick förut, Prytz efter. Så hade de en stunt stillatigande vandrat, utan annat uppehåll, än att Ingric med en hviskning bad honom hjelpa sig bära den tung påsen. Han ville då börja ett samtal, men hon afbrö honom med s.. Tyst, tyst! Natten är en stor sqvallrerska! Och innan kort fick han tillfälle att prisa Ingrids för sigtighet ... Vinden tillförde dem ljud af menniskoröster Han stadnade ... Hvad är det? De som ämna fasttaga er. Men vi äro för Jång komna. Uppe i backen der, tror jag vi få se dem., Så var det ock. När de hunnit dit, varseblefvo di bloss som sväfvade af och an nere i dalen, men afstånde var långt, skogen skymde menniskorna och endast ett för virradt sorl träffade deras öron. Kom! sade Ingrid, hvarföre förlora tiden med at betrakta deras bloss? Det kunde ju falla någon in att led: skaran hitåt. Dessutom måste vi ta en bra krokväg inna vi kommra till min koja, om icke våra spår i snön skol: förråda öss.n Efter en timmes mycket besvärlig vandring uppnådde d äindtligen samma gångstig, på hvilken Ingrid följt Jespers son och snart derefter hade de kojan framför sig. I sjelfv skogsbrynet bad hon Prytz stadna ett ögonblick, hon vill först gå in och se, om allt vore säkert, ty hennes dör var endast stitbgd med ett skott af trä med handtag båd