Aftonbladet – 16 februari 1849, sida 2

Ja, ni var, nilv sade kronofogden. Hvem känner int or och edra konster? hvem vet inte att ni hade husbond väldet i huset? Ja så! Far madamen fram med konster och lögner! utbrast Duvald. Länsman, tag hit handklåfvarne! Ja; skall lära madamen, jag. Hon skall få dansa in i Carl stads kronofängelse. Lagen säger ju tydligt ... Han hann icke längre i sitt föredrag, emedan kaplanei och den redbaraste och sjelfständigaste bonden i trakte: inträdde. pHvad vill dettå säga?, fågade begge nästan på en gån; vid anblicken af handklåfvarne och den på knä neddignad Margreta. Hon var blek som ett lik, hennes ögon tillslutna oci torra. Af fasa och förskräckelse hade hon förlorat qvin nans lyckigaste gåfva, den att genom sina tårar äfvel låta sina bekymmer, sina olyckor, eller åtminstone känsla af dem, bor tily ta. Huru, i IHerrans namn, hänger detta tillsammans? återtog presten. Både Duwald och kronofogden voro ursinniga öfver des objudna vittnen, serdeles den sistnämnde, som redan mys på munnen ål detta välbehållna.bo ... Om baronen låti honom få något med, är en annan fråga. Juwald skyndade att med upprepandet al en hop lag rum förvirra de besvärliga vittnena och förklara fru brottslig till den grad, att hon borde med frihet och egen dom plikta, isynnerhet såsom den der med olydnad oc tredskhet bemött konungens befallningshafvandes utskickad Medan presten sökte trösta Margreta, vände sig bon den till baronen och kronofogden. . Af baronens och lagmannens tal förstår jag allri e ord, men dä förstår jag ä orätt, att taga systerns egendoi för broderns brott, fastmer som ho ä enka. Och kan gå ed på all ho vet hvar bror hennes i? Stäm na, s