Aftonbladet – 16 februari 1849, sida 1

Ja, det är just sakenv. Lemna det åt kyrkherrn, vore detsamma, som att låta det stå qvar. Han skulle promt ge fram det, bara för att ställa sig in. Och kaplanen? ... han är nog förföljd förut!s Men likväl den, som inte låter skrämma. sig! inföll Ingrid. Nå väl dån, ; ; De bjelptes nu åt, och inpackninge ff giek fort och ermt. d Än den der? frågade Ingrid, och pekade på ett gullked, som Margreta alltid bar på halsen. , Den måtte de väl aldrig kunna beröfva mig. Mir salig man knäppte den sjelf på mig straxt efter vår vigsel Men kanske för bättre säkerhets skull .. Nej, låt den sitta! Fäst bara halsduken väl öfvel den ... så der ... bral oo oNu komma vi till det vigtigaste ... papperen. Tro! ni er att kunna akta dem? Ja, med Guds hjelp hoppas jag det) Margreta öppnade det hemliga skåpet bakom sängen Då hon tog dem ur broderns pulpet, hade hon samman rafsat dem i sitt förkläde; nu voro de ordnade och inslagna i konvoluter. pFrun ser så mycket på detta kuvert ? Margreta suckade Laga, för all del, att det kommer i min brors egn: händer! Kände jag icke mor Ingrids trohet och besked lighet, så kastade jag det på brasan, Men jag vågar int det en gång, troligen är det endast för det konvolutet: skull, som de vilja få tag i honomp. : Frun har ingenting att frukta. Farväl! Jag ville ger na vara långt borta innan folket kommer hem. : b Ingrid slog ett stycke tyg om packan, och skyndade ort.