Aftonbladet – 16 februari 1849, sida 1

Nu vågar jag ej visa mig för någon menniska, utan måste stanna här till i natt. Gif mig då papperen i förvar. Ingen själ skall ana hvar de finnas. Åfvenså råder jag frun att lägga undan våra dyrbarheter, ty faller: silfver och guld i kronkarlarnes våld, så är knappt kungens makt tillräcklig att rycka dem derutur. Det har jag redan tänkt på; men nu måste jag gå till mina sysslor, Ni är väl hungrig, stackars mor Ingrid.x Margreta återkom snart med en liten rfnåltid, som, ehuru så fort som , möjligt intagen, likväl knappt hann slutas, innan flere bekanta, så bättre som sämre, infunno gig på besök, samliga af vänskap och deltagande, andra, a nyfikenhet. FörIngrid återstod då intet annat, än all förfoga sig till sitt gömställe under sängen. : Sedan de främmande farit, och Margreta, för att bl af med pigorna, gifvit dessa lof att gå till en lekstuga grannskapet, var hon då ändtligen åter ensam med In grid. ; Hon satte sig, stödde hufvudet mot handen, och upp repade flera gånger i klagande ton... Om jag blott visste bur jag skulle göral, Hvad menar frun?, frågade Ingrid omsider. Jo, om jag vågar undandölja något. Alla mennisko veta hvad ni hafva. Om de nu sakna något deraf, nä de komma och göra beslag, så kan jag kanhända bli drif ven på ed. Ingrid blef lika tankfull som Margreta. åJon, sade hon efter ett kort uppehåll, frun far det söm hon med rätta vet vara sitt, eller som hon hade nä salig häradsskrifvaren dog, och det förer frun bort tidigt morgon bittida. Ty de hafva icke försyn för att angrip fruns egendöm, om den finns här. Men till hvem skall jag föra det? hvem vågar emot taga det?