Aftonbladet – 15 februari 1849, sida 1

Kungen omfamnade vänligt sin svåger, prinsen af Hes sen, ehuru ett moln af missnöje ögonblickligen skymd den vanliga klarheten i hans ansigte. Gyllenstjernas djupa bugning och granna fraser on trogna undersåters lycka, alt ändtligen en gång få åter skåda sin älskade och beundrade konung, åsåg och åhörd han med samma mine, som det varit en väl öfverläst utan lexa. Gref Horn, deremot mätte han med ögonen frå hjessan till fotabjället, och, innan denne hann taga ordet helsade honom med detta betydelsefulla uttryck: Gref Arwed! Ni har blifvit ett hufvud längre, sedar ag såg er sist. Vände sig derpå till arfprinsen, hvilken han tillfrågad om prinsessans helsa. Imedlertid hade hästar blifvit framförda, herrarne be stego dem och följde konungen, som ville sluta sin revy Om än fruktan för konungens allmakt minskade grefv Horns harm öfver konungens ord, blef följden likväl de mest dödande hat, kanhända endast jemnförbart med Ditt mars. Men oron öfver att spela udda och jemnt med si konung, förmådde han dock förborga under sin vanlig mask al trygg hållning; så mycket mer, som vissheten on att emol honom inga bevis funnos, mäktigt bidrog till han lugnande. Alt han härefter behöfde vara dubbelt aktsam det insåg han, och på denna försigtighet fick han genas tillfälle att afgilva prof. Hertigen hade, som vi sett, afhastat sin pels, stigit til häst och vid konungens sida tillbringat en god timma ut i den smällkalla vintern. Carl gaf ej akt derpå, han ga aldrig akt på sådant. Arfprinsen af Hessen märkte de mycket väl, men — det skulle hjelpa till att göra all stigar jemmna. Och hertigen sjelf, eldad af entusiasm oc beundran, kände det ej. Horn vågade ej påminna elle varna honom, af fruktan för den förebråelsen af konungen att han försummat alt i rättan tid härda den unga fur stens helsa. Så länge denne vistats ute, hade han ej känt sig det min sta illamående, men knappast inkommen i de varma rum men, angreps han häftigt, och naturen började arbeta p att laga ut sin rätt. Likvisst ägde han nog själskraft at undertrycka plågan och redigt besvara morbroderns frågo