Aftonbladet – 14 februari 1849, sida 1

stadna, man omringade vagnen, man frågade om man snar! skulle få se den älskade hjeltekonungen ? Grefven nedsläppte vagnsfönstren. Konungen är i Lund, sade han. Och jag hoppas att för Hans Majestäts fötter med det snaraste hafva den nåden att nedlägga underrättelsen om dess trogna hufvudstads hyllningp. Alla hattar flögo af och ett trefaldt hurra skallade... Hvilka funderingar än genomkorsade grefve Horns hufvud — hvaribland en viss bäfvan kanhända ej var den ringaste, så röjde dock hans fansigte intet deraf... det syntes tvärtom lifvadt af den allmänna glädjen. Och det lifvades ännu mer... Då han böjde sig ur vagnen och såg folkmassan under sina fötter, och hörde dess jubelrop, så uppsteg i hans bröst en af dessa oförklarliga aningar, som sade ,.. det skall så ske! Han tyckte sig sjelf vara föremålet för denna hyllning ... det var åt honom den ägnades. Det var Macbeths hexor, som hos den ädle grefven förnyade sina inkognitobesök. Det blef klart för honom, att han ej kunde fästa kronan på sitt eget hufvud, men att han det oaktadt skulle blifva landets herre. SEXTONDE KAPITL ET. Lustigt ljöd nigarepolskanfrån nyckelharpan med sin gudomliga brummbas, i dag, eller rättare, i qväll spelad af Jöns Olsson i Forssudden, den skickligaste spelman i helaste trakten. . Pehr Matthsson, den rikaste bonden i Gunnarsbyn, hade trettondagen hållit bröllop åt sin enda dotter och tolfmans Jerker, Händelsen hade gjort att trettondag jul infallit på n söndag, då Maja, i en skrud, hvartill vi trotsa någon modehandlare att uppvisa maken, hade hofverat som brud... Ja, fälle va ho icke så grann, sade en af drängarne, att de höll hårdt te få kampen te stå, när ho gick te sälte se i släden. Nu hade brölloppet räckt i åtta dagar, och bruden varit såsom ungmor i kyrkan, och det på :jelfva tjugondedagsknut. Alltså firades nu dubbel högtid... Man dansade julen ut och brölloppet slut. . Bland gästerna fanns äfven mor Ingrid. Några år tillförene hade hon under en svår koppsmitta räddat Maja från döden, och då gjorde den tacksamma modren det löftet, att när flickan skulle komma att stå brud, så skulle ock mor Ingrid dansa på brölloppet.