Aftonbladet – 13 februari 1849, sida 2

di3 anvandning at den CcuropeIska tecDmMIKEeN. OM LÖSDRIFVERIET OCH DESS FÖREKOMMANDE. Rikets Ständers och Fångstyrcisens tankar i detta ämne. Det omnämndes redan någon gång under riksdagen, att Rikets Ständer sysselsatte sig med frågan om lösdrifveriets förekommande. Den underdåniga skrifvelse, som afgafs 1 detta ämne, har blifvit remitterad till fångstyrelsens utlåtande; och sakens vigt synes påkalla offentliggörandet såväl af de menin hvilka inom detta embetsverk blifvit yttrade, som af ständernas. Erfarenheten har, ty värr, nogsamt visat, att våra lagar i många fall äro orimliga. Men uti intet fall har väl lagstiftningen varit så abderitisk, som i författningen om påföljden af försvarslöshet. Det är bekant, att efter den samla författningen, kunde en person, blott för bristande försvar eller årstjenst, utan att hafva gjort det ringaste ondt, hlilfva insatt . i fängelse, och få sitta der i hela sin lifstid. Men det är icke nog att så kunde ske: det har äfven skett; många exempel kunna citeras, att oskyldiga personer blifvit förvisade till korrektionshusen, och en gång stämplade med dess vanära, förgäfves åter sökt ati komma utom murarne af dessa bastiljer, der de bortglömde förtvinat. — Utan ringaste begär att öfverdrifva eller ockra på känslan, kan man likväl med fullt skäl säga, att något ohyggligare tyranni, någon djupare och mera kränkande orättvisa af samhället och dess lagar icke finnes, än att en del af samhällets medlemmar skola kunna kastas i fängelse blott derföre, att de äro fattiga och värnlösa. Måhända skall mången anse för ett öfverloppsverk att påminna om denna sanuing nu, sedan den mörka Rosenbladska lagstiftningstiden, med allt hvad dertill hörer, borde anses för alltid begrafven, och då konungen sjelf i detta ämne proklamerat rättvisa och milda tänkesätt, hvilka utan tvifvel skola utgöra en borgen, att den nyssnämnda föraktliga grundsatsen af en lagstiftning för den förmögnare, och en för den fattige, icke mera någonsin skall få fast fot här i landet. Man bör likväl icke göra sig alldeles säker i detta hänseende. Den ännu efter gamla lösdrifveriförfattningens upphäfvande stundom fortsatta seden att ålägga försvarslöse att skaffa sig försvar ifrån häktet, hvari de under tiden hållas inneslutne, öppnar på ett äfventyrligt sätt dörren till det gamla godtycket, och visar, i förening med innehållet af ständernas skrifvelse, som läsaren linner här nedan, rätt betänkliga prof på en reaktionär syftning. Vi kunne derföre icke annat än förklara vår högaktning för fångstyrelsens ledamöter, för den kritik hvarmed de, en serdeies chefen hr generaldirektören von Troil ådagalagt det vådliga i ständernas hemställan, och erinrat om rättsgrundsatsens anspråk. Vi måste likväl för vår del gå ännu ett steg längre än de gjort. Afven hr generaldirektören, som yttrat sig mest liberalt-i frågan, har föreslagit för vissa fall, att konungens befallningshafvande, eller poliskamrarne, må ega rätt att i häkte på viss tid innesluta vagabonder, som icke kunna eller vilja företaga sig något nyttigt arbete, och hvilka sålunda falla allmänheten eller kommunen besvärliga med tiggeri eller dylikt. Hvar och en har baft tillfälle alt erfara det stora obehag, som den bättre lottade delen ibland folket röner af allahanda försök från de medellöses sida att väcka de förras medlidande, och på sådant sätt få dela något med dem. Det är klart, att detta obehag i allmänhet skall göra hvar och en, som ej reflekterar djupare, lätt böjd att gilla sådana tvångsåtgärder, som man föreställer sig skola lända till befrielse från besvärliga påhäng af hjelplösa stackare eller oförsynta lycksökare. Just derföre är det så mycket nödigare att erkänna såsom en orygglig hufvudgrundsats, som hvarken lagstiftningen eller styrelsens organer böra få förnärma, att ingen må berölvas frihelen, utan att hafva gjort sig skyldig till någon handling, som enligt lag innefattar ett brott, hvilket medför fängelse på viss tid. (Här är naturligtvis icke fråga om ransakningsfångar.) — Om således tiggeri under vissa omständigheter är en förbrytelse, så må det vara i sin ordning att den, som dermed beträdes, Idömes till arrest på en eller iiere dagar eller lveckor; men detta bör då blifva föremål för lserskild Jag, som innehåller en objektiv bestämmelse af förhållandet mellan brottet och Istraffet. Lältja och liderlighet deremot äro Iså obestämda begrepp, att de aldrig borde få tagas till motiv för ädömande af frihetens förlust. Lagen innehåller serskilda ansvar så väl Tlemot fylleri och dryckenskap, som emot anIdra utsväfningar, mot fredens störande på ga