Aftonbladet – 12 februari 1849, sida 1

KORRESPONDENS-ARTIKEL. Berlin den 31 Januari. (Slut från föreg. nit.) Af det ofvan antydda kan man redan inse den ställning, hvari vi befinna oss och huru obestämd vår närmaste främtid är. Härtill komma nu förhållandena i det öfriga Tyskland, som äro lika litet lugnande. En konferens har nyligen hållits här i Berlin, hvartill hr Camphausen varit tillkallad ifrån Frankfurt och hr Bunsen ifrån London. Begge dessa statsmän sökte förmå konungen till ett beslutsamt steg, för den händelsen att Frankfurterparlamentets majoritet erbjuder den ärftliga kejsarevärdigheten åt huset Hohenzollern. Detta råd har blifvit återtaget, ty kamarillans inflyteise, så väl som den nuvarande ministerens, jemte Rysslands och Österrikes vänners, är öfvervägande. Hvad preussiska kabinettet vill, har nu blifvit framlagdt genom en cirkulärnot till Tysklands samtliga hof. Det ställer sig på halfhetens eller den så kallade neutralitetens ståndpunkt emellan partierna: den olyckligaste som kan väljas. Det fordrar framförallt, att Frankfurterbesluten icke skola äga giltighet om furstarne icke godkänna dem; följaktligen att hvad som icke anstår de furstliga viljorna, skall ändras eller förkastas. Då vill det upprälthålla statsföbundet, på det att Osterrike icke måtte utträda från detsamma, men bilda en förbundsstat för de egentligen Tyska staterna, hvilken skall sluta sig till statsförbundet. Slutligen önskar det för egen räkning ingenting vidare, än hvad dess materiella och andliga styrka föranleder, och vill ej intaga någon annan plats på staternas ranglista, än en af samtliga furstarnegodkänd. Det yttrar sig emot kejsarvärdigheten, fastän denna redan beslutats i Frankfurt. Det är sannolikt, att sedan denna förklaring nu är afgifven, kommer Frankfurterparlamentet att söndra sig fullständigt och råka i yttersta förvirring; ty det allt hittills för ett kejsardöme böjda och på Preussen blickande partiet, som utgör majoriteten, förlorar genom denna missräkning sin sammanhangskraft, och slutet blir att professorerna resa hem, men att diplomaterna, som länge stått hånleende bakom kulisserna, träda fram att intaga den lediga platsen. Tyska folkets angelägenheter komma sedermera att handhbafvas diplomatiskt, en ny Förbundsdag att grundas, på några oväsendtliga skilnader när liknande den gamla, och ett förbund inom förbundsstaten att sammankedja de nördtyska staterna närmare med Preussen. Den egentliga förbundsstaten förvandlas sålunda till hvad det förra van aäktiga edsförbundet var i Schweiz; hvilket är en gammalide, oftal förut föreslagen. A en annan sida tycks en icke aflägsen katastrof vara förberedd. Vår konung här ber stämdt vägrat det officiella kungörandet af de i Frankfurt beslutna Tyska grundrättigheterna; ett ibland de uppgifna skälen till denna vägran är, att grundrättighetsförklaringen afskaffar dödsstraff, hvilket afskaffande strider emot H. M:ts samvete. Denna enda omständighet röjer tillräckligt vårt förhållande till Tyskland, så snart man ihågkommer att det är med en nära nog enstämmig pluralitet, som Tyska Folkets representanter i Frankfurt beslutat afskaffandet af dödsstraffen. Tyska folket må nu i denna punkt, så väl som i en mängd andra, hysa hvilken öfvertygelse som helst; men — menar H. Maj:t konung Fredrik Wilhelm IV — dödsstraffens afskaffande strider mot de gudomliga och kristliga föreskrifterna i Bibeln, och Hans M:t lägger derföre sitt veto emot beslutet. Han kan det, i stöd af sina 300,000 bajonnetter, så länge dessa, i sin ordning, understödjas af 300,000 machiner, kallade soldater. Men så snart soldaterna upphöra att vara machiner: så snart de erinra sig att äfven de tillhöra folket — kommer förhållandet att ändra sig; och denna förändring kan inträffa innan någon anar den. Enstaka förebud dertill röja sig redan. Under denna ovisshetens tid inom Tyskland hvila blickarne, från alla samhällets trappsteg, med den mest ansträngda uppmärksamhet på Frankrike. Skulle reaktionen segra i Paris: skulle allä klubbar och politiska föreningar undertryckas i Frankrike, och Fränkrikes sjelfvalda styrelse visa sig öppet och saklöst kränka grundlagen — då hafva äfven vi att förvänta en rask rörelse baklänges. Redan inom några dagar motses här kungörandet af en provisorisk lag emot tryckfriheten och klubbarne, hvars godkännande förväntas efteråt af den nya landtdagen. Detta lagmakeri, hvilket gynnas af den oktrojerade grundlagens 105 artikel, är ett af den provisoriska grundlagens värsta fel och den hufvudsakligaste bland de förut omnämnda bakdörrarne, hvarigenom grundlagen kan kringgås och göras vanmäktig. Ju mera man granskar denna grundlag, ju mera förfelad visar den sig, och mången Preussare anser ett utrikes krig vara det enda medlet att komma ifrån förvirringen och undgå den återinbrytande ab solutismen. Otvifvelaktigt skulle mycket förändras vid en stor krigsrörelse i Europa, och regeringen nödgas gifva efter, för att möta den redan nu vexande finansförlägenheten. Ingenting förebådar dock något sådant krig. Hela det vestra Europa önskar synbarligen lugn; italienska frågan har ingenting hotande för verldsfriden , och äfven det slesvig-holsteinska trasslet tycks komma att upplösa sig i ett fredsslut eller åtminstone i en förlängd vapenhvila. Åsigten att fred emellan Tyskland och Danmark kan slutas genom Slesvigs delning efter språkgränsen begynner mer och mer göra sig gällande; äfven Bunsen, som nyss var här och nu befinner sig i Frankfurt, påyrkar nu denna basis för fredsunderhåndlingar, hvilken äfven säges var godkänd af England, och i det hela visar sig såsom den naturealigaste för mm f— Je RK JR Tr AS Ö OO PA fl f -— — -3 — fer LV MM PA 2 dd OP AMA -— er -— —-. tn 1 b i f 0 3 -— p-— -—-— — AA CA Of