sarna blifvit voterade. En ledamot yttrade tt han lemnade en af ett stort antal medborsare undertecknad petition, hvarigenom de pro-! esterade emot de reaktionära manövrerne af rojalister af alla färger, som anstränga sig för tt få församlingen upplöst. (Bravo! bravo!) — Justitieministern Odilon Barrot uppträdde nu och sade sig vilja underrätta församlingen om le disppositioner, som chefen för verkställande makten vidtagit på sin ansvarighet, för att rygga ordningen, lagarna och allmänna säkerheten för församlingen och Paris befolkning. Han redogjorde härefter för den i brefvet här! ofvan omtalta kollisionen vid mobilgardet. Han förklarade, att den rörelse, som uppsägningen af en del garder väckt, icke sträckt sig till hela kåren; men emedlertid, sade han, hade reseringen ej kunnat hindra att de eviga fienderna till det allmänna lugnet.... Hr Bourzat faller in: Det är ministeren, som nu! ir fiende till allmänna lugnet. Presidenten tillrättavisar Bourzat. Odilon Barrot. Vi hafva hvarken sökt begagna denna händelse till vår fördel eller förvärra intrycket deraf. Vi hafva i natt fått en rapport, hvars visshet icke lemnade oss något tvifvel om, att kommunikationer ägde rum emellan dem ibland manskapet, som voro mest böjde att träda utom sina . pligter och en brännpunkt för de politiska passionerna. Denna fara uppenbarade för oss en belägenhet, hvars våda jag ej vill öfverdrifva, men som till-I skapar möjligheter, hvilka borde påkalla regeringens speciella uppmärksamhet, vid äfventyr att finna sin ansvarighet djupt invecklad deri. Oordningen, då den framträder under skepnaden af ett direkt och våldsamt anfall mot samhället, kan leda till blodiga konflikter, dyra för menskligheten; segern kan ej blifva tvifvelaktig; men om de, som man varit van att se strida för oordningens qväfvande, och som dervid förvärfvat en oförgänglig ära, sjelfye kunde låta förvilla sig till att blifva anarkiens championer eller soldater, så skulle en stor olycka uppstå, som man måste förekomma, icke blott i samhällets intresse utan äfven i dessa unga och tappra soldaters eget intresse. (Bifall.) s Så snart regeringen kunnat meddela sig med församlingens president har chefen för militärmakten genast ställt sig under hans ordres. (Mycket bra!) Efter att hafva anfört åtskilligt annat, yttrade ministern slutligen: Jag skall blott tillägga en sak. Stridigheter ha kunnat äga rum mellan verkställande makten och den ena eller andra afdelningen af denna församling; men jag förklarar öppet, att det finnes två punkter, i hvilka mina vänner och jag aldrig skola vara af olika tankar med församlingen. Ben första är försvaret för den konstitution som vi svurit att vara trogne. (Mycket bra, mycket bra!) Den andra är de anarkiska och antisociala passionernas hämmande, kanske för konstitutionen lika vådliga som de passioner hvilka röra sig i en annan riktning. Hr Degouse, questeur vid församlingen, steg härvid upp och förklarade sin förvåning deröfver, att han sett palatset inkräktas af kavalleri och artilleri. Han hade, i anseende till sin befattning att bevaka församlingens säkerhet, genast begifvit sig till presidenten för att få veta hvad som var å färde och mötte der en af vicepresidenterna, Goudchaux, som äfven hade kommit dit för att anmäla för presidenten, hvad som hade inträffat. Presidenten hade då genast skrifvit till general Changarnier för alt anmoda deh sednare att infinna sig i hans, presidentens, kabinett. En stund derefter hade en af generalens adjutanter kommit att underrätta presidenten, att generalen ej kunde komma, emedan han just då var hos republikens president. Adjutanten explicerade detta, men emedlertid låg deruti en ofantlig brist på aktning. Röster till venster: Ja! ja! Församlingen borde genom en protest upprätthålla sina rättigheter, enär ingen bar rättighet att skicka trupper till församlingen, om det ej begäres af presidenten, eller, med hans fullmakt, af qvestorerna. (Det är sannt! det är sannt.) Presidenten förklarade nu, att han ej skulle underlåtit anmäla saken hos församlingen, om hans rättighet hade blifvit trädd för nära. Han upplyste derefter, att, enligt hyad man anmält, hade bud blifvit skickadt till honom om natten för att underrätta honom om ministerens förehafvande, men att man icke lär velat väcka honom. Den nyssnämnde adjutanten bade uttryckt generalens förvåning deröfver, att han (presidenten) icke visste af något. Sedan hade öfverenskommelse blifvit träffad emellan konseljpresidenten och församlingens president, till följd hvaraf den sednarce utsåg general Lebreton att taga befälet öfver de trupper, som haft vakt i nationalförsamlingen. Efter dessa förklaringar förekom denna dagen kommitteens betänkande öfver hr Ratcaus förslag angåendo nationalförsamlingens åtskiljande. Detta föranledde en lång debatt, uti hvilken i synnerhet Jules Favre gick skarpt på ministrarne. Kommittfen hade hemställt, att afslå förslaget och att församlingen skulle qvarstadna, till dess den voterat de s. k. organiska lagarna. Detta försvarades af Favre. Innan vi gå in på hr Rateaus förslag, menade han, pböra vi väl tänka efter, om icke vårt afträdande Iskulle vara en rymning, och kanske en rymning för fiendens flykt. Petitionsrätten borde man visst re-Ispektera; men om dess makt blefve absolut, så att flden skulle öfvergå alla andra rättigheter, så skullc den leda rakt till anarkien och revolten. Samman lagda antalet af de namn, som undertecknat petitionerna för upplösningen, voro 473,000. Han ville icke här säga, på hvad sätt dessa petitioner hade Iblifvit kringburna, och att en stor del underskrifter äro af samma hand. Han frågade huru en minoritet, liggande utom den allmänna omröstningen, kun: de presentera sig inför de konstituerande makterns och säga: Jag är folket; dragen er tillbaka! — då likväl hela folket sjelf stadfästat nyssnämnda mak: ters tillvaro och rättigheter. Om en sådan läre vunne häfd, så skulle det icke finnas någon af ma joriteten vald makt, som icke dagen derpå kund -löfverändakastas af den minoritet, hvars förhoppnin s.gar blifvit omintetgjorda genom valet. (Många rö Ister: Det är sannt! mycket bra!) BKS