Jules Favre: Och då man hade slutat med dernia församling, veten j emot hvem partierna då skulle rikta sina anfall? J veten det lika väl som jag. Det skulle då hända hvarje representant, att minoiteten kunde komma och säga: Jag är departemenLet; och i departementets namn förklarar jag, att den och den representanten har förlorat landets förtroende. — Vissa petitionärer hafva icke dragit i betänkande att gå så långt, att de till och med i allmänna lagens-namn velat ålägga församlingen att skiljas. Det felades nästan endast en exekutionsbetjent för att utföra befallningen. (Munterhet.) Dessa manövrer hade påmint honom om den olycksaliga dag, då församlingens värdighet våldfördes af emötens inträngande i församlingen (den 45 Maj); han hade då hört personer säga till ledamöterna: ni är bara våra kommissionärer. Man borde besinna, att denna församling, ehvad man än må räsonnera om dess konstituerande eller lagstiftande karakter, framförallt representerar den regerande makten. Då monarkien i Februari kull kastades genom ett fenomen, som ingen kunnat förutse, och som ingenting kunde hejda; då de män, som i sin fosterlandskärlek hemtade en nödvändig t att bjuda spetsen åt denna förfärliga belägenhe: kallade hela landet att välja den församling, sor. txulle representera detsamma — hvilket var då de fu:lmäktiges uppdrag? Jo, att organisera demokratien. Se der verkliga förhållandet! (Mycket bra!) — I det ögonblick församlingen sammankallades, låg allt i ruiner. Samhället arbetade med tusen svårigheter. Hafven j uppfyllt ert uppdrag att rädda? Långt ifrån mig att vilja bålla ett loftal öfver denna församling inom dess eget sköte; jag frågar blott dem, som säga att allt hvad församlingen gjort, med undantag af sjelfva konstitutionen, är en inkraktning, om detta äfven var förhållandet när församlingen nedsteg på gatorna och frälsade republiken med priset af sitt adtlaste blod? (Sensation.) Men nu har man tappat af detta blod så mycket man önskar; nu vill man skicka bort församlingen. Veten j hvarföre? Jo, emedan hon försvarar en republik, som hon grundat. (Lifligt bifall till venster.) Församlingen har fått uppdrag att återställa ordningen och tillika att hindra återkomsten af dessa monarkier, som skulle falla för föraktet, om de icke föllo i blod. (Bra!) Om detta är församlingens uppdrag, så är frågan icke blott om skeppet är färdigbygdt, utan om det kan flyta säkert och uthärda stormarna, under leds ning af em skicklig lots. Tal. ingick härefter uti en argumentation: och visade, att församlingen, enligt art. 75 i konstitutionen, var skyldig ätt fastställa de organiska lagarne. Man hade äfven sagt, att konstituerande församlingen vore för mäktig, nedtryckte den exekutiva makten, och hindrade den att utöfva allt det goda den tillämnat. Här vore först en ärlighetsfråga att besvara. Månne icke, i det ögonblick då presidentskapet voterades, hela verlden förutsatte att församlingen skulle fortfara att fungera bredvid presidenten, till dess de organiska lagarne blifvit färdiga? Han hade med yttersta förvåning hört justitieministern förebrå församlingen, att den befattade sig för mycket med regeringen, och icke nog med lagstiftningen. Han hade likväl hört samma talare uti församlingarne under monarkien yttra, att den enda suverän, mot hvilken motståndet vore upproriskt, vore nationens församling. Detta borde då så mycket mer kunna tillämpas på närvarande församling, som jemväl innesluter något när alla de föregående regeringarnes parlamentariska notabiliteter. Det-är sannt, att församlingen utgör ett hinder för något eller för någon, som icke visar sig, men:som har anspråk på att styra allt. (Långvarig rörelse. Tal. syftade härmed på hr Thiers.) Men det är också visst, att ingenting svagare finnes, än en ministör. som står under andras beskydd. Tal. undersökte härefter församlingens förhållande till regeringen efter presidentvalet. Majoriteten af församlingen hade vid detta val visserligen gifvit sina röster åt general Cavaignac; men detta var icke något förkastelsevotum cmot ett annat namn. Man hade mycket påstått. att presidentens utnämning utgjort en dementi åt den föregående politiken; men man hade glömt, att den ansvarige chefen för verkställande makten hade gifvit en osviklig underpant åt ordningens politik, då han frälsat samhället. (Bra! Bra!) Nej, presidentvalet innefattade icke någon protest ergot den föregående politiken eller mot republiken; landet hade endast fästat sig vid ett ärofullt namn, derföre att den, som förut uppburit detsamma så högt, utmärkt sig för sin kärlek till folket, och minnet bäraf ännu lefde hos folket. — Han erinrade vidare, att om församlingen varit drifven af ett obehörigt maktbegär, som man nu vill tillvita den, så hade den haft två tillI fällen att visa detta: det ena när fråga var om sättet att välja president, då församlingen hade isin makt att besluta häröfver; det andra vid frågan om tiden för presidentvalet, som den kunnat aflägsna. Tal. bad härvid att få erinra om ett faktum, som satte en glänsande krona på handiingen af den 40 IDecember: nemligen att 8 millioner valmän, på en lenda dag varit i rörelse för en politisk handling, Jutan att en enda oordning egt rum. Detta vare nog att skingra den fruktan, som man från några Tbåll sökt uppväcka. Och när valresultatet blifvit Ikändt, månne det då fallit någon in att säga, att ,Idervid funnits segrare och besegrade? Ja, några I voro besegrade, neml. de, hvilka -grundat sin förhoppning på de oroligheter, som de ansågo oskiljak-Itiga från valet. Dessa hade blifvit flata, och uppIskjutit sina planer. Nationalörsamlingen, åter, hade I omedelbart vändt sig till den af folket utvalde med en -lvördnad, som alla goda medborgare borde visa ho-Inom. Man hade sedan hört det tal, som ban hålMit efter sitt val: har det uppväckt något misstroslende? Nej; det har innefattat moderationens och r fredens, på samma gång som styrkans språk. I Af allt detta drog tal. den slutsatsen, att emellan -Ipresidenten och församlingen en fullkomlig harmoni a I varit rådande. il Han öfvergick härefter till betraktande af mini-Isteren, men kom dervid icke till samma slutsats. a ? Ministrarne voro icke valde för fyra år af folket; och man bar sett konseljer, som räckt kortare tid. (Munterhet.) Han anmärkte härvid, för att närmare kunna uppskatta denna ministers ståndpunkt, som -Inu yrkade på församlingens åtskiljande, att i det ögonblick, då presidentvalet egt rum, var fråga om