Aftonbladet – 9 februari 1849, sida 2

Redan följande förmiddag uppvaktade friberrinnan Duwald prinsessan, och bönföll som om en nåd, till ersättning för sitt bittra lidande, att prinsessan täcktes befalla Elisabeths förening med hennes mans brorson. Hon skildrade hans kärlek, såsom gränsande till förtviflan. Hon bad på det enträgnaste att Elisabeths flyktiga tycke för Bernhard, en äfventyrare utan namn, ej måtte sättas i fråga. Prinsessan samtyckte. Och här var så mycket som underlättade det, och deribland förnämligast nöjet att förtreta hertigen af Holstein. Fröken Däöben kunde kanske förekommit detta bifall. Men då man påminner sig hennes förhållande, hennes hat till Dittmar, så inser man lätt hvarföre hon ej bemödade sig derxm, utan tvärtom fröjdade sig deröfver, att han så känbart blef sårad, utan skäl att kunna anklaga henne: Redan samma eftermiddag befalldes friherrinnan och Elisabeth till prinsessan. Den sednare ikläddes samma olycksbådande blå sidemklädning, hvilken var ämnad att af henne bäras vid den påtänkta presentationen vid Finsta. Du blir den vackraste på hofvet! sade hennes tant. Söta Elisabeth, akta dig för högfird! Ihågkom att din skönbet är en gåfva af Gud! Derpå kysste hon henne ömt. Prinsessan mottog dem i sitt kabinett, der endast fröken Emerentia var närvarande. Hennes hofmästarinna framförde: Elisabeth. Och sjelfva prinsessan Ulrikas uppsyn klarnade vid anblicken af den intagande flickan. Hon lemnade henne sin hand att kyssa, och när Elisabeth nedböjde sig, kysste hon henne på pannan. . Elisabeth kände sitt hjerta klappa af glädje vid denna, så oförmodade nåd ... Men snart skulle glädjen flykta ... Prinsessan vände sig till tanten ... Min friherrinna! Jag hoppas, ni tillåter mig förfoga om er unga slägting! Mitt barn! Jag har bortlofvat din hand! Baron Duwald har hos mig anhållit om den, och jag har bifallit. Hon vinkade, baronen inträdde. Man måste påminna sig hvilka rättigheter kungliga personer den tiden trodde sig äga öfver sina undersåter. De voro heligare än en faders, en moders ... Elisabeth, blek som döden, kunde ej andas ... Men då prinsessan fattade hennes hand, för att lägga den uti baronens, uppgaf hon ett skri, och låg sanslös för prinsessans fötter. j Den tilltänkta förlofningen måste afbrytas. Elisabeth ;hemfördes sanslös. (Forts.)