Aftonbladet – 9 februari 1849, sida 1

NR — man för studier och för det stilla lifvet; den sednare är en man, som längtar efter lysande äfventyr; så mycket större orsak till raodlöshet denna törst efter ära, efter rykte, som föder hjeltar. Prinsen af Joinvitle söker insöfva denna äregirighet genom tusende planer, som blott tjena att förråda dem. fan har haft det förslaget att söka tjenst i Förenta Staternas marin, att grundlägga en iurdbrukarekoloni i Amerika, att arrendera ett fiske i Skottland. Nemours och Aumale voro på sednare tiden böjda att gå in på den sista planen. : Guizot, Duchatel och Dumon, de tre förnämsta ministrarne från d. 29 Oktober. hvilka uppehålla sig på andra sidan Kanalen, gjorde under sommaren tre eller fyra besök i månaden. Guizot bebor, när han är i London, i förstaden Broughtons till hälften landt!iga ensamhet, ett litet blygsamt hus, der han sysselsätter sig med studier under all den tid, som hans vidsträckta bekantskaper lemna honom öfrig. Han ökar i detta ögonblick engelska revolutionens historia med två band, hvilka uteslutande sysselsätta sig med den republikanska epoken under Cromwell, och som lofva oss ganska pikanta afhandlingar om dagens händelser. Två andra delar skola sedermera komplettera Guizots verk. Han inskränker sig för öfrigt icke till ett ytligt studium af Februari-revolutionen; ett arbete af honom: om demokratien i Frankrike har redan lemnat pressen. F. d. premierministern fördrager landsflyktens långtrådighet med ett lugn, som lätt kan förklaras. England är i sjelfva verket för honom ett slags litterärt och religiöst fädernesland, och om han än skulle glömma detta, såskulle han påminnas derom af de hedersbevisningar, hvarmed de politiska och lärda notabiliteterna omgifva honom i ett land, som är så uteslutande i sin fåfänga, så misstroget mot hvarje fremmande öfverlägsenhet. Den stolt-: het, som i sju år var Guizots kraft och geni, är dessutom stor nog att erbjuda honom en tillflykt mot sorgen öfver ett nederlag. Man tillskrifver honom följande ord: Vi drogo oss tillbaka, och nästa dag utbröt en revolutiomp. Detta uttryck skildrar hela mannen, hela hans politiska ide. Ludvig Filip ser nästan hela revolutionen i det pistolskott, som afsköts utanför Hötel des Capucines. För Guizot var revolutionen fullbordad i det ögonbliek, då kronan kapitulerade med upproret. Ty från detta ögonblick förklarades upproret för lagligt. Landet måste öfvergifva dem, som sveko detsamma. Guizot har för öfrigt den öfvertygelsen, att revolutionen alldeles icke blir långvarig, och finner stöd för denna tanke deruti, att den visar sig blottad på hvarje initiativ, hvarje ny id, såväl god som dålig. Der den vill förstöra, parodierar den de numera toma passionerna från 1790; der den vill grunda något, följes den störtade regeringens inre och. yttre politik. Guizot finner synnerligen efterapningen i sednare fallet mycket skadlig. Frankrikes inflytande, som förut öfverallt bar ordningens och fredens frukter, visar sig nu uti en skadlig yttersida. Det är vår skull att nu i Euröpa finnas blott försvagade regeringar, folk som äro gilna till pris för anarkien och undertryckta nationaliteter. Med afseende på det inre tillståndet är Guizot temligen lugnad. Sambhällsskeppet, som i fyra månader rörde sig åt ålla verldens hörn, fick enligt hans åsigt i Juni sin barlast. Då Juniinsurgenterna riktade sitt angrepp mot egendom och familj, visade de -samhället, hvarest dess upprätthållande grundvalar funnos. Guizot tror icke, att den nuvarande regeringsformen med en kammare är passande att bevara dess grundvalar. Han låter den allmänna rösträtten vederfaras all rätt, men han tror att det vore bra om den kontrollerades genom dubbla val. Guizot vill vända tillbaka tillFrankrike, blott om man kallar honom, d. v. s. om han blir vald. Dumon och Duchatel bestredo icke Guizots praktiska filosofi. : Dumon trodde, då han med hvarje dag såg republiken mer och mer aflägsna sig från de anarkiska februari-teorierna, att reaktionen i idterna också skulle föra tillbaka ordning i förhållandena, under det att massornas styrelse, den organiserade agitationen, förskräckte Duchatels administrativa ordningskärlek, som till och med fann för stort spelrum för partierna vara medgifvet af Julirevolutionen. Guizot sätter stor tillit till -offentliga diskussioner, Duchatel betraktar dem som en obehaglig nödvändighet. Den sednare tillskrifver till en del den öfverdrifna centraoa a La an Loe NE