Aftonbladet – 8 februari 1849, sida 2

Hon deremot ilade nu in till sinadopterade son, underrätade honem om hvad hon. sett, lemnade honom sin hufvudnyckel, allt med löfte att han kunde räkna på en god timme till: sina undersökningar. Baronen begaf sig straxt till Elisabeths rum. Den unga, sköna flickan hade verkligen mot sin vilja intagit honom, och det, emedan ingen gals som utan rörelse kunde se henne. Han älskade henne mera, än han ville tillstå för sin faster, ja, till och med för sig sjelf. När man nu härtill lägger hans egennytta, hars åtrå efter hennes engång blifv ande arf, så är det lätt att inse hvarföre hans passion redan öfverskridit alla gränser. Det lilla vackra, utmärkt väl arbetade skrinet var nära utt bräckas under hans våldsamma bänder. Han ställde let ifrån sig och försökte sansa sig. Ian återtog det och, besåg låset, som på intet sätt var konstigt, ty det gal genast vika för tryckningen af en liten sax. Och nu hade han det olycksaliga brefvet isina händer. Det tycktes som ett besynnerligt öde hvilade deröfver. Elisabeth hade flera gånger genomläst det, innan hon förstod dess innehåll... Sammalunda nu baron Duwald, den -kunnige Jagläsaren och domaren, som nyss begått nbrott. Hade bokstäfverna dansat för Elisabeths mildt strålande ögon, så löpte de samman till ett virrvar för baronens, hvilka blifvit gula och brunno som en katts i mörkret. Men, sedan hans rörelse något lagt sig, genomläste han brefvet med uppmärksamhet. Han behöfde ej frukta för att glömma innehållet... Svartsjukan hade inbrännt det i både hjerna och hjerta. Han såg på klockan... timmen var förfluten. Han nedlade brefvet, slog igen locket och återgick till sitt rum för att betänka hvad härvid vore att göra. (Forts. följer.)