Aftonbladet – 8 februari 1849, sida 2

san, går det icke fort med konstitutionsarbetet. Det hade varit godt, om den nya-konstitutioren hunnit beslutas, innan öppet vatten inräffar. Himlen vet hvad sedan kan blifva af under stridstumultet. Emedlertid försöker reiktionen här, såsom öfverallt, att resa hufvulet. Här finnes ännu en liten flock seglifvad nögadel, som anser hvarje den nyare tidens reform för en inkräktning på dess rättmätiga ideikommiss-område. Denna adels medlemmar, vartill äfven sluter sig det gamla enväldets byråkrati, finna uti det gamla kansliet, polisen och justitierådet Reiersen (den förre inspektorn öfver utkommande tidningar) det ändamålsenigaste och bösta regeringsmachineri, och göra tysthet hvad de kunna att intrigera emot en liberal grundlag, sam att uppskrämma konungen emot de demokratiska ideerna. Bland leras organer vid riksdagen kunna räknas professor David, samt Ahlyreen-Ussing m. fl., som söka att förhala saken, för att framdeles vid något tillfälle, om ständerna icke skulle komma sfverens, få en oktrojerad författning; då man icke kan göra sig säker om, att vederbörande leri söka inpassa tillsatser af både klassval och census. En värre omständighet är, att denna reaktion fått ett indirekt understöd genom den obestämdhet, som råder hos det stora justemilieu-parti, hvilket representeras af tidningen Fadrelandet, dess redaktion och dess klienter. Många af detta parti hafva, likasom moderantister på andra ställen, börjat blifva rädda för att grundlagsförslaget skall skänka individerna för mycken frihet. Dessutom råder hos de ledande af detta parti ett temligen intolerant kotteri-väsende, med all deras personligt aktningsvärda karakter. Det vore för vidlyftigt för ett bref att redogöra för orsakerna, hvarigenom detta förhållande tillkommit; nog af att så är, och att den nyssnämnda intoleransen går så långt, att de med sina röster troligen hellre sluta sig till den högra sidan, än till folkpartiet eller de s. k. radikalerne, oaktadt det sednare i sina meningar står dem mycket närmare. Ett exempel härpå föreföll nyligen, då val skulle anställas till författningskommittten. Uti en af byråerna fick juris-kandidaten Schack, som äfven är känd i Stockholm, der han en längre tid vistades för elt par år sedan, och som tillhör det radikala partiet, men i en human och sansad mening, tolf röster, men behöfde tretton. Det måste då ske nytt val flere gånger, och tredje gången fick den konservative Ahlgreen-Ussing tretton, Schack deremot blott tolf röster; hvilket tillkom derigenom att hr Ploug, som var i samma byrå, jemte sina vänner lärer röstat på sin gamle fiende Ussing, heldre än på sin samle vän Schack ). Vid valet i församlingen voterade också samma parti på hr Jespersen, som håller på census, framför hr Schack. Den förre fick 65, den sednare 62 röster. Det är tänkvärdt nog, att i fall församlingen nu skulle komma att visa en trög, grå och nära konservativ karakter, och gå i mistning om folkets sympati, samt största delen af förhoppningarne härigenom gå i vatten, sådant då egentligen har tillkommit genom Fidrelandsfolkene, såsom de här kallas; emedan de genom sina röster fullkomligt hade kunnat bestämma öfvervigten på den fullt liberala sidan. Men nu ser det verkligen så ut, som om desse herrar hafva mera motvilja för radikalerne, än för aristokraterne,. Många här i Köpenhamn tro, att detta kommer deraf att Lehmann, Tscherning och andra af Fadrelandets intimare vänner varit inkallade i ministeren, och att tidningen tagit smak deraf; men detta är nog ett misstag. Redaktörerne af Fadrelandet äro män af fast karakter och inga vindflöjlar. Deras politiska trosbekännelse står snarare i sammanhang med sjelfva denna stelhet och styfhet i karakteren, som förut gjort dem ståndaktiga emot makten, men som tillika alltid bemött den öfriga pressen med en viss förnämbhet. Angående Slesvig börjar man här mer och mer, fastän ännu blott under hand, blifva ense om, att det enda möjliga medlet till framtida lugn och fred, är knutens sönderhuggande genom en delning vid Slien, så att staden Slesvig kommer på tyska sidan. Nästan allt, som ligger söder om Slien, är tyskt, och anser såsom en kränkning af det heligaste i nationalkänslan att blifva amalgameradt med Danmark; norr om Slien åter är allt väsendtligt danskt. I synnerhet gäller detta om allmogen, äfvensom staden Flensburgs borgare äro mycket danskt sinnade. Det bästa sättet att vidare hindra tyskhetens framträngande vore derföre att uppdraga en sådan bestämd gräns, att afsläppa till Tyskland hvad som ligger söder om densamma, men deremot på norra sidan ej tillåta ett ord officiel tyska. Låter man deremot det blandade förhållandet af danskt och tyskt förblifva, så kommer den större och mäktigare nationaliteten att ständigt tränga fram vidare, genom ett slags inre nödvändighet, med det inkräktningsmedel, som ligger uti de större krafterna af rikare språk och litteratur, samt en mera omfattande gemensamhet. I allt fall vore det väl, om något parti snart kunde vidtagas; det närvarande tillståndet blir innan kort outhärdligt, eme) Detta förhållande är så märkvärdigt, att vi ej kunnat undgå att omnämna detsamma. Underrättelsen är af en Svensk i Köpenhamn, som hört anekdoten berättas såsom fullt tillförlitlig. Vi undra hvad hr Dalman säger härom, och huru han skulle bete sig i en dylik belägenhet, om fråga vore att till ledamot uti ett konstitutionsutskott välia mellan en äkta grå, å ena sidan.