Aftonbladet – 8 februari 1849, sida 1

DE SAMMANSVURNE, ELLER MORD oc KRÖNING. ) ROMAN AF CARL VON ZEIPEL. — TIONDE KAPITLET. Om någon visar dig mera välvilja eller artighet år vanligt ... säger ett gammalt ordspråk... så har hän bedragit dig, eller ämnar han göra det. Elisabeth hade måhända aldrig hört detta, eller var hor ännu för ung att inse sanningen deri. Det var icke utar en viss bäfvan för den stränga friherrinnans giftiga blickar och anmärkningar, som hon åtföljde sin tant till bor det... men, huru öfverraskad blef hon ej, då den fruktansvärda frun, efter att endast ett ögonblick hafva be: traktat henne, gick emot henne och medi ömhet slöt henne i sina armar! Min goda Elisabeth! inte skola dina vackra ögon gjuta tårar för min anförvandts djerfhets skull. Förlåt honom, Elisabeth! Jag ber dig derom på det bhjertligaste! Hvem kan se något så älskvärdt, så godt, utan lust att få äga det? Om du hade sett huru... han grät då han fick veta ditt beslut... O! måtte hon förlåta mig! voro hans enda ord... Bed henne den förtjusande deromt... Min lycka är för alltid flydd... Med hela sin själ fästad vid Bernhard, kände hon likväl medlidande med den: stackars baronen, som hon trodde lida af en hopplös kärleks qval... Du hyser åtminstone medlidandets känsla för min beklagansvärda slägting? Ar det ej så?... Ja, ... men också den enda, jag kan skänka, ty--.. ) Se A. B. M 1—6, 8—13, 15—17, 20—924, 27—530.