Aftonbladet – 7 februari 1849, sida 1

DE SAMMANSVURNE, ELLER MORD ocu KRÖNING.) ROMAN AF CARL VON ZEIPEL. ATTONDE KAPITLET. Bakom en stångjernssmedja, temligen långt in iskogen vid sidan af den lilla kjärn, låg en koja, hvari en smed med sin hustru och hennes mor bodde. Stugan tillkännagaf torftighet, men röjde äfven vermländningens nationaldygd, renlighet och snygghet. De båda gummorna trampade flitigt sina råckar, då dörrn öppnades och mor Ingrid steg in. j Den yngre steg upp, torkade hastigt af bänken med silt förkläde, och efter ett Gud sign er! från Ingrids mun, som med samma önskan besvarades af mor och dotter, bad hon den inkomna sätta sig. Vill j sätta er, mor Ingri, vill j sätta er! Hvart ska dä bär på i dag? Hennes .nåd har skickat efter mig, svarade Ingrid Det är väl något kreatur sjukt, förstår jag. Ha j vari hosna seden ho kom hem ? Nejl Har j settna då? : Ja, flera gånger. Herre Iet j kan allri tro så undli ho ha blifvi. Ho ha allte vari stel och sträng å sej, men si nu! Ho ä blek om ett lärrt, och pi:one deroppe säge, att ho allri skratrv. AD att ho bar mycket främmene på herrgårn, när på hvar da, åh då går ho si väg frå allihop och går in i si karmmerey den, som j vet ä så grann, med blåe silkisomhängene. Ah, kan j förstå, hennes pie har kommi på ne der må att ho ha taji fram alle ung barons kläer, som han nyttje när han va liten, kantänke, och då gnoler ho för sej själf. i : Det är ogudaktigt! anmärkte Ingrid. Flera än hon ba i våra tider fått mista barn, hustrur och barn mista sina män och fäder, och de få väl lof att ta skeden i vackra band för det. Aro inte här många gummor, som fått släppa bört både man och barn ? — Ja, herre tet då ä vi stackare dä ... men di förname. .o — I SAB. 20—24, 27—29. 1—6, 2—13, 15—17, ,