Aftonbladet – 7 februari 1849, sida 1

Och tack skall ni ha för ni vederqvickt gumman me mat och dryck! i Hon hade näppeligen lemnat stugan innan dottren sade Vet j mor! vi gjole orätt som sörjde när bror min Petter, blef sållat! gu ske lof, att han får hjelpe till ål mote ryssenl , Herre gu bevare dem som lefve i ett sådant land! suckade modren. Imedlertid hade Ingrid fortsatt sin väg och stadnade obe slutsam i korset af tvänne gångstigar: Båda förde till herr gården. Den ena gick förbi smedjan, den andra förbi et vattenfall, som störtade sig utför en brant klippa och tycktes förlora sig i underjorden. Så slingrig, smal och djuj var den klipprännil, hvari vattnet. bortilade. Hon valde vägen inåt skogen. Det brusande fallet lik som kallade henne dit, och långt hade hon icke hunnit in nan hon i en lund af skyhöga björkar, alar och lönna tvärstannade, och, dold bakom en trädstam, hviskade vic sig sjelf... Det måtte vara hon! Skogen visade här en nästan cirkelrund plan, hvars bak: grund var den b anta klippan, som utgjorde fallet, och mo! hvilken marken så starkt lutade tillbaka, att detta bildade en liten dam. Vid dess utlopps mynning hade naturer lagt en bro öfver ränniln, och från den erbjöd vattenfallet åskådaren en den vackraste utsigt. Der var Elisabeths favoritplats, der stod hon äfven nu, beundrande den storartade, ehuru dystra natur, som omgaf henne. i Mången annan flicka skulle troligen hafva skytt ett ställe som, om det icke, till följe af sin naturskönhet, väckte fasa, dock mer än något annat ingal sinnet en svårmodig stämning. Icke så Elisabeth. . Skulle då endast den liflösa naturen kunna fröjda sig åt sin herrlighet och Skaparens skyddande hand?... tänkte hon... Nej, här, i dess ensliga sköte känner jag att jag är mer än hon, och att, äfven om jag nu lider, Försynen lätt kan förvandla denna sorg i glädje. Gud ske lof, att den jag älskar är oskyldig! i Hon knäföll och bad med en andakt, okänd af den granna verldsdamen, och uppsteg synbart lugnad och tröstad. Det var nu som hon, då hon händelsevis kastade ögonen al sidan, upptäckte den nyss omtalta gummans närvaro. Den gamla var klädd i socknens vanliga helgdagsdrägt, svart tröja och kjortel, en snöhvit hufva med spetsar, en lika hvit halsduk med snibb, nedgående på ryggen, hwvitt förkläde, handskar af klivping och ett hvill kitde i handeu. Ett visst något skiljde henne dock från alla avdra af hen