SLUTORD I FRÅGAN OM FÖRLAGSRÄTTEN TILL EXERCIS-REGLEMENTET. Hr öfverstelöjtnanten m. m. Hazelius har i Aftonbladet för den 24 Januari (M 149) afgifvit sitt i Aftonbladet den 43 s. m. antydda syaromål på den af mig i samma blad den 40 Jan. (J4 7) af-gifna species facti, hvari jag visat, att hr öfverstelöjtnanten, oaktadt han förut i reglementskommitten bestridt öfvertagelse af förlagsrätten till nya exercisreglementet åt enskild man, likväl sedermera sjelf derå gjort anbud samt denna förlagsrätt öfvertagit. Jag har visserligen redan i Aftonbladet den 45 Jan. (JM 44) så tydligen visat det ogrundade uti hr öfv.-löjtn:s föregifvande: att hans omförmälda ogillande icke angätt sjelfva reglementet, utan allena den upplaga deraf; som skulle utgöra ett försökseller förslags-reglemente, att någon vidare förklaring deröfver å min sida kunde anses öfverflödig, enär hr öfv.-löjtn. icke kunnat vederlägga förhållandet, eller ens sökt att göra det, på annat , sätt, än gerom inblandandet af en mängd för hufvudfrågan alldeles främmande personer och omständigheter. Meh just detta, då det skett med åsidosättande af allt afseende på vissa faktiska förhållanden, som utvisa helt annat än hvad hr öfv.löjtnanten uppgifver, har gjort det nödvändigt för mig att afgifva dessa slutord, hvilka, då de bestyrkas med handlingar, torde lemna den säkraste ledningen för sakens bedömande, och således bäst uppfylla det enda ändamål jag åsyftar, nemligen att sätta allmänheten i tillfälle att oväldigt bedöma det af mig anmärkta förfarandet. Hr öfverstelöjtnantens stilistiska förmåga kan ej ingifva mig den terreur panique, som den stundim synes hos alltför många åstadkomma; jag ansr den, liksom all annaf dylik makt, endast då betyda något, när den användes för en god sak, I slutföljd härmed hyser jag den förhoppning, att hvad jag kommer att anföra skall så inverka på hvarje sundt omdöme, om det tager intryck af sanning i ord, rätt i handling, att den helgongloria, hvarmed hr öfy.-löjtn. genom sitt afgifna svaromål sökt omnhvärfva sig, kommer att undergå en ganska betydelsefull förvandling. Öfverstelöjtnanten anför i början af sin replik, att jag i min mot honom riktade artikel vbegynner med a:t uppräkna mina egna förtjenster,, c. Härtill vill jag endast svara: att hvar och en, som i min art. verkligen vill finna hvad den afser, lärer inse, att för sakens fullständiga bedömande det varit nödigt ådagalägga min behörighet till. den för mig ifrågasatta förlagsrätten. Och så framt öfv.-löjtn. H. endast haft för afsigt att i sin replik hålla sig till sak, eller till hvad honom personligen rörer, eller till hvad han öppet och ärligt velat bestrida, så kan hr öfv.-löjtn:s insinuation i denna del icke anses annorlunda än obehörig och afledande från ämnet. . Öfverste-löjtnant Hazelius inför en spiller ny sak på scenen, nemligen 1844 års P. M. i infanteriexersisen. Öfvlöjtn. har visserligen härigenom lemnat eft af mig icke oväntadt prof på sin taktiska skicklighet, då han har sig fullständigt bekant ömtåligheten vid att upptaga den sålunda kastade handsken. Jag skulle dock, detta oaktadt, med fullt förtroende till dagens lösen, ej ett ögonblick tvekat att göra det, hälst jag alltid gillat P. M. syfte, om icke detta upptagande, såväl som mycket annat af hvad öfvlöjtn. H:s artikel innehåller, vore helt och hållet främmande för sjelfva saken: Öfvlöjtn. Hazelii förfarande i frågan om förlagsrätten till exercisreglementet. Det enda jag härvid ej vill lemna oanmärkt, är att-öfv.löjtn. Hazelius genom sina yttranden i detta ämne, af hvilka påtagligen visar sig att öfylöjtn. anser att man i P. M. återfinner, ehuru mindre fullständigt, allt hvad i exercis-reglementet förekommer, tydligen ådagalägger sin obekantskap