visade en order från senaten till ryttmästar Bernhard, at genast afgå som kurir till England. Landets väl fordrade uppskof med enskilda tvister. Och undertiden lät har henne förstå att rådet så handlat af fruktan för konungen, hos hvilken Bernhard för general Örnstedts skull stod i stor nåd... Det är således derföre, att Örnstedt utkorat Bernhard till sin måg, som min son skall bli ohämnad... tänkte hon, svarade intet, blef något blekare och aflägsnade sig. Vid återkomsten till hemmet mötte hon sin mans brorson, häradshöfdingen baron Duwald, nu genom hennes sons död, familjens hufvud och arfvinge till hans fideikommiss. Han kunde vara omkring trettio år. Hans mest herrskande begär var den lägsta girighet, och alla dermed förenade böjelser. Det var således icke litet påkostande, för honom att, vid en så glädjefull nyhet, kunna lägga sitt ansigte i behörigt sorgliga skrynklor. Friherrinnan studsade vid anblicken af sin sons arfving, af den, som vann på hennes smärta. Hon sansade sig likväl genast, och utsåg honom till verktyg för sin hämnd. Hvad som förbryllade honom var att se henne så lugn. Aha, hon har sitt goda enkesäte, som jag aldrig kan komma åt... tänkte han... hon är alldeles oberoende af mig. Under ett hyckladt återsken af hennes sorg, beklagade han den. Hennes läppar darrade. z Min kusin! Jag är nu lik enkan i Nain... Och det bars ut en, döder sin moders ende son ... Gilfve Gud, min faster! att ni, liksom hon, kunde träffa den, hvilken ej allenast i osynlig, utan äfven i synlig måtto återgåfve er eder son. Ni är nu familjens hufvud. Är jag det, så har jag ock inträdt i er sons rätt:gheter ... Ö, min vördade faster, blif min mor! Stum räckte hon honom sin hand och fästade på honom en lång pröfvande blick. Jag emottager ditt anbud, svarade hon omsider, och vill, i-egenskap af mor, göra allt hvad en mar kan för familjens gloire... Du har sielf förmöge du ärfver nu en ej obetydlig, och dock är din fam: -z aibland de högre... Men för att höja dig till behör : it och ära fordras blott att du äkter en rik och för icka. Vill du öfverlemna åt rig, din utkorade n omsorgen härvram ?n