MAD PRB TMS MISMM OS vIfaMa SA MOSSEMM MEJ VIAM ME Sv ket mindre bittert. Skollärare från landsorten. EEE RÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER. Målet angående fru Deland, inspektoren Eöhr och hushållerskan Nilsson, anklagade och dömda för äktenskapsbrott, sjelfmord och medverkan dertill, m. m. (Forts. fr. gårdagsbl.) På framställd fråga af rätten om Clara Törnqvis hade burit bref mellan frun och inspektoren Löhr. svarade hon, att hon en dag blifvit både af dessa begge och af mamsell Nilsson, hvar för sig, ombedd att från väggen i ett kabinett framdraga en hörnsoffa, bakom hvilken ett bref hade fallit ned. Vittnet hade framtagit brefvet den 3 Jan. och burit det till Löhr, som öppnat det, hvarvid vittnet sett att konvolutet innehöll tre skrifna ark postpapper. När vittnet hade för fru Deland omtalat, att hon lemnaf brefvet till Löhr, svarade frun att hon icke läst det Vittnet hade berättat detta för Löhr, som då skickat henne med brefvet ned till frun; om denna sedar läste det visste vittnet icke. (Det har blifvit upplyst, att detta bref var skrifvet och adresseradt till hr Delands svåger, teaterdirektören Hessler.) Samma dags e. m. hade vittnet af frun erhållit er hopviken lapp att lemna till Löhr, som icke gifvif svar derå. På aftonen före kl. 8 hade frun åtei bedt vittnet bära en skrifven lapp till Löhr och tillsagt henne, att hon skulle få svar. IL. hade svarat ja, efter maten skall det lemnas,. Då Clara frågat hvad?, hade L. sagt att det var en biljett. Vitt net hade framfört L:s svar, utan förklaringen, til frun. Straxt efter aftonmåltiden hade mamsell Nilssor kommit in i salen, gråtit och lefvat förskräckligt under förevändning att hon vore plågad af tandvärk När vittnet frågat henne hvad som var å färde, hade hon svarat: det är slut med Löhr, och straxt deref. ter tillagt: han har tagit in,. Men som mamsel ofta brukat lefva på samma sätt och berätta osann: historier samt hafva galenskaper för sig, så hade villnet först icke trott henne. Mamsellen gick upr till Löhr och sprang sedan ut och in i rummet. En afton under julhelgen hade Löhr af vittnet be gärt ett par bitar socker, som vittnet gifvit honom Han hade på dem slagit några droppar ur en flaske och tagit in detta. Pigorna Lotta Ljunggren och Johanna Wahl ström, den ena skötande ladugården, den andra nys: kommen till Aludden, hade ingenting att upplysa. DBrängen Johan Berlin hade af sin husbonde, hi Deland, den 3 Januari blifvit tillsagd att bevake mamsell Nilsson på hennes kammare. Dit inkommen hade han funnit henne ligga gråtande på golf. vet. Då han sagt henne, att han vore satt att hålls vakt öfver henne, hade hon hotat att kasta sig u! genom fönstret. Emellertid hade hon stigit upp och stödt sig mot vittnet samt en innevarande stadstjenare, men hastigt som cen fisk sprungit till fönstret, slagit upp det och försökt kasta sig ut. Hor hade likväl icke hunnit komma ut med mer är halfva kroppen, förrän karlarne fått tag i henne: kjortlar och dragit henne tillbaka. (Hushållerskan Nilsson afbröt här vittnesförhörefl med den förklaringen öfver orsaken till detta försök, att hr Deland hade slagit henne för att förmå hennc till bekännelse; att hon för att undgå vidare misshandling hade gömt sig på vinden; och att hon icke velat vara ensam med en karl, som hr Deland hade makt att bortvisa om han ville.) Vittnet medgaf, att Nilsson hade yttrat fruktan ij sistnämnde afseende och berättade derjemte att mamsellen äfven uppgifvit såsom anledning till sitt försök att störta sig ut genom fönstret (som ligger i en vindsvåning, temligen högt öfver marken), att hon hade mycket att frukta för, som hon hade varit delaktig uti och kunde fastna förs. Direktör Deland hade sedermera kommit upp i rummet och då sagt henne, att han icke ville röra henne med sin hand. Nilsson hade tagit ur en låda en bundt penningar och ett snöre, hvilket sednare hon satt om halsen, yttrande: detta kan också bli min död om jag vill, men sedan lindat om penningarne, dem hon stoppat i sin ficka. Vid polisförhöret hade de fråntagits henne och hon blifvit förklarad skyldig att träda i häkte. Äfven nu hade vittnet fått befallning att bevaka henne i pigkammaren på nedra botten, men hade aflägsnat sig från henne två timmar under natten, i anseende till ett direktören Deland påkommet sjukdomsfall. Kl. 4—35 om morgonen hade Nilsson bedt vittnet att få gå upp på sitt rum för att skilja sina och sitt husbondfolks kläder, hvilket han tillåtit. Dit uppkommen hade hon bedt honom göra upp eld i kakelugnen; han hade gått ned efier ved och åter kommen funnit en mängd små pappersiappar på golfvet. Med dessa hade han tändt veden; de hade ej varit större än nageln och han hade ej kunnat läsa hvad som var skrifvet på dem, Vittnet hade ej velat elda med dem, emedan det fruktat att papperen kunde vara farliga att bränna, men hushållerskan hade svarat: nej, det är sönderrifna räkningar, som kunna vara farliga för mig). Nilsson hade under vittnets vaktgöring ofta upprepat att bon gjort sin husbonde så mycket ondt, att hon ej kunde få förlåtelse derför,. Bothilda Nilsson uppgaf, att hon under det eld brann i kakelugnen hade ditkastat den förut omnämnda struten, som innehållit ett i hennes tanka skadligt ämne; men drängen Berlin försäkrade att han, Hela tiden som eld brann, hade uppehållit sig vid kakelugnen, så att han icke skulle kunnat undgå att märka om Nilsson dit inkastat någonting, och att hon icke gjort det. ) ) Till Bothilda Nilssons berättelse att hon af fru Deland skulle hafva fått en kanna med någonting farligt uti att slå ut samt ett pulver att förvara, bör läggasjatt hon säger sig tredjedagen hafva funnit, det frun i hennes byrålåda tagit en delaf ofvannämnde struts innehåll, hvilket synts deraf att något pulver hade varit spildt i lådan. Fördenckull hanckranadac nå hatton af lådan allt dann