Aftonbladet – 3 februari 1849, sida 2

på munnen! Historien passerade ju för mer än etthun: Ilrade trettio år sedan... Hon tog en bok, slog opp en Betraktelse om tålamor under Guds agande hand, läste den högt, och tårar lättade Elisabeths beklämda bröst; men nu var hon med sin ömms vitfulla kärlek åter nära att förderfva hvad hon nyss vunnit Näppeligen förnam hon sin fosterdotters häftiga gråt nnan hon fruktade att med denna tåreflod äfven lifvet: snista kunde bortflyta. Hon utbröt i en ny störtsjö a örbannelser öfver karlarnes trolöshet, och... qvinnorna: ättfärdighet, till dess tårarne förstelnade och den sörjand lickans ögon åter blefvo torra och brännande. Detta ansåg hon för en verkan af sina väl lagda ord .. Nu är du förnuftig, mitt söta barn! sade hon. S: skall du göra! Den uslingen var ej värd en enda tår u lina vackra ögon. Under dessa dagar hade hon ej lemnat sin fosterdotter äng; men då denna nu syntes henne så lugn och förstån lig, aflägsnade hon sig för att efterse sin under tiden för summade ekonomi. Hon hade knappast hunnit ut genom den ena dörren nnan Margreta, hennes kammarpiga, inträdde genom der indra, och var nära att skrika till, då hon bemärkte der örtärande glöd som brann i Elisabeths ögon, och den vild: vet som herrskade i hennes kringirrande blickar. Och di ngenting väcker så mycket medlidande, särdeles hos qvinvan, som anblicken af offret för en olycklig kärlek, så castade hon sig ned framför sängen, kysste Elisabeths hänler, och utbrast... Kors i herrans namn! Söta, goda, lilla fröken! sans: ig! Tänk om ryttmästaren vore förtalad! Jag kan aldri å i mitt hufvud att den unga vackra herrn, som var så sod, så beskedlig, har kunnat bära sig så illa åt! Dessa ord utsades i rättan tid... Efter en minut hade let varit för sent. Elisabeth återväcktes. Hvad säger du? frågade hon med matt, knappt hör har röst. Är Bernhard ej trolös?, s Nej, nådigaste fröken! svarade hon käckt. Och min tant...