Aftonbladet – 3 februari 1849, sida 1

a Windisch-Grätz att med bomber och granater jupprätthålla das Deutschthum i Böhmen, och i sin linda der qväfva den slaviska revoluI tionen. Men det södra slavdömet, var icke mindre verksamt än det czechiska. Straxt efter marsdagarna anlände till Wien en deputation från Agrams ständertafel och yrkade, utom förlänandet af politiska friheter i allmänhet, Kroatiens nationella oafhängighet, en egen minister och framför allt: baron Josef Jellachich till ban af Kroatien. Denna sista fordran beviljades, oaktadt det var kändt, att dermed Kroatiens förening med Ungern ställdes på spel. Andamålet med hela denna rörelse i Kroatien var i sjelfva verket också blott en protest af Slaverna mot Magyarväldet. I Siebenbärgen funno slaverna beredvilliga bundsförvandter. Der voro magyarerna icke mindre hatade, i anledning af deras något tidigare fiendtliga framfart mot tyskarna. Efter någon tid samtyckte man dock der till unionen med Ungern och förklarade sig beredd att skicka representanter till riksdagen i Pesth. Wallacherna deremot, uppvigglade af kroaterna, vägrade bestämdt; serverna och raitzerna gjorde ordentligt upplopp, grepo till vapen och genomtågade landet, utöfvande rof och plundring. Båda partierna sökte förmedling i Innsbruck; banen Jellachich ankom från Kroatien, grefve Bathyany från Ungern. Kejsaren icke blott ogillade banens åtgärder, utan förklarade sig bes stämdt för den ungerska ministeren, hvarjemte den kroatiska mnationalkongressen stämplades såsom olaglig. Kroaterna voro högeligen missnöjde med denna utgång af saken, och till yttermera råga på deras harm, blef banen den 10 Juni afsatt från alla sina värdigheter. Men oaktadt kejsaren stämplat kongressen i Agram såsom olaglig, fortfor den likväl med sina öfverläggningar. Kroaterna afkastade nu masken: banen förklarade öppet att man ej skulle lyda konungen, om han prisgåfve kroaterna åt Ungern. Det var således klart att slavdömet reste sig mot magyarer och tyskar. — Den 5 Juli öppnades riksdagen i Pesth. Kroaterna i Slavonien infunno sig icke. En ny underhandling med Jellachich misslyckades; banen yrkade förening af de ungerska och österrikiska ministererna. Banen rustade nu med all makt; österrikiska officerare anförde trupperna; den 31 Augusti besatte han Fiume; den 11 September gick han öfver Drau. Och allt detta skedde, enligt banens eget tillkännagifvande, på kejsarens befallning! Riksdagen i Wien öppnades den 22 Juli af erkehertig Johan. Annu lyckades kammarillan i Insbruck förekomma kejsarens återvändande till Wien. Riksdagen afsände en adress, hvaruti densamma på det bestämdaste uttalade nödvändigheten af kejsarens återkomst. Denna inbjudning hade den verkan, att kejsar Ferdinand den 12 Augusti infann sig i hufyudstaden. Lugnet blef dock ej varaktigt. Riksdagen var inom sig splittrad. Det tyska elementet befann sig i minorileten; slaverna, som bildade en kompakt majoritet, utgjorde ett farlistas ektvg åt KeAkligngDs by IkeR PIksulgUig framträdde med större käckhet än någonsin. De vunna segrarna öfver revolutionen i Lombardiet hade dessutom stärkt kammarillakotteriets mod. Ttalien var qväst och nu kom ordningen till Ungern, . Man påyrkade att med väpnad makt biträda kroaterna mot magyarerna, och slavpartiet segrade vid voteringen; Ungerska riksdagen försökte ännu en gång den fredliga vägen, och sände en deputation till riksdagen i Wien. De slaviska medlemmarne af den sistnämnde röstade emot att lemna deputationen företräde. Den 20 September inlemnade ministern Wessenberg en besvärsskrift emot den ungerska ministeren, hvilken man i Insbruck hade tagit i beskydd emot Jellachieh. 1 stället att ogilla och förekomma kroaternas korståg mot Ungern, afsändes nu grefve Lamberg till Pesth för att återställa lugnet i Nordungern). Ungrarnes förbittring steg i anledning häraf till det högsta; i Pesth sammanrotade sig pöbeln och begick det ohyggliga mordet. på grefve Lamberg, vid hans ankomst till staden. Nu emanerade ett kejserligt manifest, som upplöste den ungerska riksdagen; ett annat utnämnde det kroatiska partiets hufvudman, banen Jellachich, till öfverbefälhafvare vid fälttåget mot ungrarne. Den 6 Okt. skulle ett italienskt regemente afgå från Wien til Ungern. Soldaterna hade redan den föregående dagen visat sig motsträfviga. Då nu folket erfor regementets tillämnade afgång och skyndade till platsen för att hindra densamma, gjorde soldaterna gemensam sak med folket. Andra trupper skickades då emot det uppstudsiga rejgementet och en strid börjades. Den akademiska legionen och arbetarne infunno sig i