klaga öfver herrarne, och han beslöt, att så fort som möjligt fara till landshöfdingen i Örebro, för att inhemta råd huru man skulle få de inritade fördomarne ur folkets hufvuden. Han begaf sig således åstad, utan att lemna gehör åt en äldre syster, hvilken tidigt blifvit enka, och nu efter deras mors död förestod hans hushåll. Hon varnade honom för att blanda sig i så vanskliga ting.:. Tro mig!, sade hon, den ena korpen hugger inte ut ögat på den andra. Bönderna få betala lika mycket ändå, och du gör dig bara sjelf olycklig., Men det var att predika för döfva öron. Brodern skrattade, tog afsked af henne, steg till häst och var snart ur hennes åsyn. ; Efter få dagar återkom han. Margreta — så hette systern, — igenkände honom på långt håll, och alldeles för nyfiken för att gifva sig ro till dess han kom fråm, ilade hon ur väfstolen i fullt språng till broderns möte, och hbäpnade ej litet vid anblicken af hans belåtna uppsyn. Kors, så glad du ser ut! Din resa måtte ha gått lyckligt ! Så är det, Greta. Gud ske lof att jag följde mitt eget hufvud, och ej ditt! Du kan aldrig föreställa dig hor nådig grefven var. Han förklarade mig sitt välbehag för mitt nit, och tackade mig för min omsorg att tillintetgöra allmogens misstankar mot herrarne. Tror ni inte — sade han — att jag uti mitt län är lika angelägen om bondens, som om ståndspersonens rätt. Det är ju till och med egen fördel, ty det förtryck bonden lider, återfaller slutligen på herrn. Hvar skulle ni, om ej bland bönderna, få dugligt folk, soldater, drängar? Icke kanjag, och ingen af mina likar, bära musköt eller köra trädstocken . Vi äro väl tvungne att vara måne om folket, Och sedan bjöd han mig in, och jag måste frukostera hos horom och dricka vin, och det som dugde, må du tro, kära ;yster I ) Och då frågade han dig om hvarjehanda? Ja visst!n Och du besvarade uppriktigt alla hans frågor? Skulle jag inte det?) Margreta skakade på hufvudet och upprepade blott: Janne! Janne !, Jag förstår inte hvad du alltid har för underliga föeställningar för dig! Hvarföre behöfver en så förnäm rerre förställa sig ? Det vet jag inte. Men hvad jag vet, är, att sådan redlåtenhet icke förr än nu tillhört grefve Ekehlads sätt