Aftonbladet – 1 februari 1849, sida 3

att han icke om densamma haft någon kännedom förr än Källman, flera dagar derefter, träffat honom på Riddarhustorget och dervid för honom omtalat saken samt berättat att han till rätten -ingifvit en stämning derom, som likväl blifvit återtagen. Ryd berg hade då uppmanat Källman att vända sig till skrifvaren Andersson, som nog skulle bjelpa honom med saken. Vid Källmans och Rydbergs besök hos Andersson hade denne förklarat att; för att kunna forcera den sedermera anklagade till sakens uppgörande i godo genom utbetaln. af penningar, behöfdes en vittnesattest. Sedermera hade Rydberg och den andre personen, som undertecknat attesten, — och hvilken sedn., såsom förut är nämndt, genast inför rätten förnekat all vetskap om förhållandet samt uppgifvit att han vid den tiden, då attesten skulle vara utgifven, plågats af sinnesförvirring tillfölje af öfyerdrifvet bruk af starka drycker och andra utsväfningar, på Anderssons uppmaning och försäkran att intyget icke skulle begagnas inför domstol, — låtit förmå sig att uthändiga detsamma. När likväl sedan vittnesedenvar aflagd, hade Rydberg icke vågat ändra sitt skrift-liga yttrande, och sålunda hade han kommit att af-lägga ett falskt vittnesmål, hvilket han till: alla delar återkallade, vidblifvande han nu, att ingenting om brottet voro honom bekant. Sedan inga ytterligare frågor voro att till Rydberg framställa, fick, sedan aktor fästat rättens uppmärksamhet på att Rydberg nu vore mycket redig och nykter, Källman yttra sig. Han medgaf sanningen af Rydbergs sednaste vittnesmål och uppgaf att vitltnesattesten blifvit honom lemnad af Andersson, utan att han hade sig bekant huru den tillkommit. Väl hade han vetat att ingen af de personer, som undertecknat densamma, varit på stället närvarande när brottet föröfvats, men han hade likväl begagnat sig af densamme, emedan han påstod det han sjelf öfverraskat den anklagade vid tillfället och således kände att brottet verkeligen blifvit begånget. Likväl ändrade han sin uppgift på föranledande af rättens ordförande så tillvida att han medgaf sig icke hafva klart begrepp om hvad som förstods med ordet våldtägt, hvarföre han nu återtog angifvelsen derom, men fortsatte påståendet att olofligt umgänge egt rum mellan hans hustru och den anklagade, samt yrkande att hustrun måtte få aflägga värjemålsed. När nu hustrun skulle höras, fick Källman på aktors begäran afträda i förmaket. Hustrun erkände nu, på uppmaning att utan räddhåga tala sanningen, att den anklagade aldrig förgått sig mot henne samt förklarade att mannen aldrig öfverraskat henne i olofligt förhållande till den anklagade och att icke ens något olofligt förhållande dem emellan existerat. Hon hade af fruktan för mannens vildhet och hämd instämt uti hans angifvelse emedan han hotat att mörda henne om icke hon bekände att hon brutit sin äktenskapliga tro, då han under infiytelsen af sin svartsjukas grundlösa misstankar tillvitat henne sådant. För öfrigt förklarade hon nu att hon icke vägade vidare begifva sig hem till sin man, sedan hon nu emot. hans vilja talat sanning. Källman åter förekallad och underrättad att hustrun bekänt sanningen återtog nu sin uppgift derom att han skulle öfverraskat den anklagade med sin hustru, men vidhöll med mycken ifver sitt Yyrkande att hustrun skulle få aflägga värjemålsed emedan han sade sig vara fullt öfvertygad om hennes otro. Till det af förut hörda vittnen vitsordade förhållande att han hotat henne till lifvet nekade han samt öfverlemnade för öfrigt saken till rättens afgörande. Äfven svaranden förklarade sig nöjd att till domstolen öfverlemna sin sak under yrkände att Källman måtte fällas till laga ansvar för den falska anklagelsen. På fråga om hvad aktor hade att i målet anföra, yttrade hr de Berg, att som det, genom hvad sonr under dagen och förut under ransakningen förekommit, vore upplyst att Källman med vetskap om den ar honom ingifna vittnesattestens falska beskaffenbet angifvit en sak inför rätta, som å lif eller ära går och vid flera rättegångstillfällen sökt den i bevis leda, samt nu först angifvelsen återtagit i hvad denrörde våldtägt, så yrkade han ansvar å Källman efter stadgandet i 60 kap. missgerningsbalken. Mot Rydberg, som aflagt falskt vittnesmål, yrkade Han straff enligt 47 kap. rättegångsbalken, samt att han aldrig mer måtte vara vitltnesgild; men mot Källmans hustru, som, genom mannens hotelser till lifvet, varit försatt i sådan ställning, att hennes handlingar icke varit fria, ansåg han icke skäl förekomma, att någon ansvarstalan föra. Rätten utsatte dag till utslags afkunnande, så vida icke under pröfningen af målet omständigheter skulle förekomma, som föranledde parternas vidare hörande: Sedan Källman utgått på gatan, och hans hustru äfven dit utkommit, tycktes han redan vara färdig att straffa henne, och troligen gjorde hon klokt, om hon icke gick hem, ty bans knutna näfvar, hvarmed han hötte åt henne, så att det förorsakade folksamling, sågo rätt dugtiga ut. : Upsala. Vid å Högsta gästgifvaregård den 24 dennes bållet ting förevar ronsakning om Eyrkostölderna i Bälinge och Skuttunge kyrkor. Förre korrektionisten Hallberg erkände sig hafva föröfvat stölden i Bälinge kyrka, men jemte-en person, som han icke kände. Förre fånggevaldigern Chytraeus, som i Stockholm greps såsom innehafvare af det i Skuttunge kyrka stulna silfyer, vidhöll -sin förra uppgift att blott i kommission hafva af dragonen Walborg emottagit silfret till försäljning, Men den sistnämnde sade sig ej ega ringaste kännedom om stölden. Båda målen äro uppskjutna.