Aftonbladet – 1 februari 1849, sida 3

brutit husbondens i ett rum innanför magasinet stående pulpet, derur hon tillgripit ett par hundra riksdaler, hvarefter hon, för att från sig aflägsna alla misstakar, jemväl uppbrutit sin egen i magasinet stående pulpet, samt sedermera utgått genom fönstret och lemnat detsamma öppet; äfvensom att hon röjdes derigenom; att de spår, som hennes fötter qvarlemnat i det nymålade fönstret, passade precist in med sulorna af de skor hon begagnade, och som vid undersökningen befunnos vara fläckade af hvit oljefärg. Denna sak är nu utagerad så tillvida, som den brottsliga erkänt sin förbrytelse, samt för densamma undergått-det straff lagen stadgar. Men den förorättade husbonden, som icke synes vara nöjd dermed, har i sin vrede gått ända derhän, att han nekat Sjögren att efter sitt utståndna straff återfå de klädespersediår och öfriga effekter, som utgöra hennes enda egendom och med hvilken hon i sin närvarande belägenhet kunnat för ögonblicket rädda sig från köld och brist, samt åtminstone finna en vrå, der hon kunnat dölja sin vanära, i stället för att nu, kanske förgäfves, söka en sådan tillflyksort. Utan tvifvel är den, som utan -behof, eller utan att vara drifven af nakenhet, köld och hunger, begår en stöld, moraliskt mera fördömlig, än den, som under intrycket af nöden drifves till brottet; men Sjögren har också redan undergått högsta kroppsplikt. Det måste derföre väcka så mycket mera uppseende att Schmiedte icke velat tillåta henne återfå något af sina saker, som hon förut tjenat hos honom i 8 år och haft hans förtroende såsom hans försäljerska, samt han sjelf i polisen lärer förklarat, att han icke förut funnit anledning till missnöje med hennes uppförande; Kvarförutan ryktet härtill fogar ännu andra biomständigheter af för mycket enskild natur, för att här detaljeras ; men hvilka, om de äro grundade, skuile gifva hans förfarande en ännu hårdare karakter. Sjögren har emedlertid nyligen till öfverståthållarembetet ingifvit en skrift, med begäran att genom dess bemedling möjligen återfå sina effekter, å hvilka ;hon bifogat en förteckning. Så vidt uppfyllandet af denna önskan beror på hr Schmiedte, vill det synas, -som om han skulle hafva mera tillfredsställelse af att bifalla, än att fortfarande vägra densamma. Vi torde framdeles få tillfälle att vidare redogöra för utgången häraf. Skall enka, hvars man uppsagt burskap, betala 10.de-penningen af ärf efter afliden slägting, som likaledes. uppsagt sitt burskap ? Hos Stockholms stads justitiekollegium och förmyndarekammare sökte handlanden i Göthebbrg, Anders Geber, att,sedan uti den af kollegii deputerade d. 3 Juli 1844 förrättade bouppteckning efter hans hustrus i Slesvig aflidne broder, handlanden Magnus Hartwig Nathansson, blifvit upptaget, såsom likväl på vidare pröfning ankommande, att handlanden Geber, såsom borgare i Götheborg, borde för Iyftning af sin hustrus andel i qvarlåtenskapen efter Nathansson, utgörande 20,469 rTdr 5 sk. 97, rst. banko, till. Stockholms stad erlägga en afgift af hvar 40:de-penning med 2046 rår 43 sk. 9 rst. banko; Geber och hans hustru måtte från berörde afgift befrias och tillåtas att, utan andra afdrag än som arftagare i allmänhet ålåge, sin andel uti qvarlåtenskapen lyfta. Sedan handlanden Geber aflidit, fullföljdes ansökningen af hans efterlemnade enka. Sedan Stockholms stads ombudsman öfyer denna ansökning blifvit hörd, utlät sig justitiekollegium och förmyndarekammaren genom utslag den 41 Noy. 1845: att, emedan, jemlikt 48 i Kongl. stadgan om städernes administration den 26 December 4649 och 33 af Stockholms -stads privilegier den 40 Mars 14636, staden blifvit tillagd rätt till åtnjutande af tiondepenningen af allt det gods, som utur staden ärfdes, endast med den sedermera, genom Kongl.! resolutionerna den 24 Juni 46935, den 34 Mars 1681 och den 9 September 1689 deruti gjorde inskränk-) ning, att så väl den, som ärfdes, som den, hvilken arfvet tog, skulle drvifva eller drifvit handel eller borgerlig rörelse, samt Stockholms stad, lika med öfriga städer i riket, genom Kongl. försäkran den 235 Februari 4789, blifvit bibehållen vid de privilegier och förmåner, staden af ålder tillgodonjutit; ty och ehuru styrkt vore icke allenast att Nathansson den 12 Augusti 1824 uppsagt det honom meddelade tillständ, att i Stockholm idka grosshandel, utan ock att handlanden Geber den 143 Juli 1844 icke innehade burskap såsom handlande i Götheborg; likväl och då ostridigt vote, att Nathansson och Geber idkat borgerlig rörelse, den förre i Stockholm och den sednare i Götheborg, samt, jemlikt 9 Kap. 4 Giftermålsbalken. hustru följer mannens. stånd och vilkor, vid hvilket förhållande den anmärkta omständighet, att icke handlanden Geber, utan hans hustru: vore .Nathanssons rätta arfvinge icke förtjenade afseende, ansåg kollegium enkan Geber icke kunna undgå, att å det henne efter Nathansson tillfallne arf utgifva den i bouppteckningen uppförda tiondepenning med 2046 rdr 43 sk. 9 rst. bko. Detta beslut fastställdes af Stockholms rådstufvurätt. Hofrätten åter yttrade uti dom den 43 Januari 1848: att, emedan den Stockholms stad, genom dess privilegier tillerkända rätt till tiondepenningen afli arf, som mutur staden föres, jemlikt stadgandet il. Kongl. resolutionerne: den 3 Maj 4684, 9 Septem-l ber 4689 och 214 Juni 4695, numera egde rum endast i de fall, då så väl den som ärfdes, som den, hvilken arfvet tog, tillhörde borgerskapet; men ickels allenast parterne cmellan ostridigt vöre, att hand-): landen Nathansson, hvilken år 4844 å utländsk ort ; aflidit,. redan år 4824 uppsagt det af honom förut; innehafde tillstånd att i Stockholm idka handel, utan äfven, medelst ett af vederbörande magistratssekreterare i Götheborg den 43 Juli 4844 utfärdadt betyg, blifvit styrkt, att. Geber icke innebaft burskap såsom handlande; farn hofrätten, med upphäfvande af underrätternes beslut, enkan Geber icke varal, pligtig, att af det arf, henne efter Nathansson tillf fallit, till Stockholms stad tiondepenning utgifva, i C följd hvaraf enkan Geber egde att, utan afdrag för sådan afgift, den henne tillkommande andel i qvarlåtenskapen efter Nathanssorn utbekonma. Högsta domstolens dom af den 46 Januari 4849 är af denna lydelse: — — som parterne emellan ostridigt är, att handlanden Nathansson, hvilken tillhört Mosaiska trosbekännelsen, redan år 4824 uppsagt det honom meddelade tillstånd att i Stockholm idka handel, samt derefter flera år före sin död flytat till utländsk ort och der aflidit, samt vid sådant örhållande de af Stockholms stads ombudsman åbeanada författninotr räräinda otadåne vitt 4:11 tinvKda 1 f Å t