rlotvifvelaktigt en bekymrande sak; den innetisluter ett af tidens svåraste problemer, hvars rllösning fordrar ett långsamt och ihärdigt arribete. Men måhända ligger dock möjligheten irlaf denna lösning till en stor del närmare än al man tror, serskildt för vårt land, om man blott -I vill se den; och artikeiförfattaren har ett långt -Istycke följt den rätta vägen dertill, ehuru han 1 vår tanka sedermera något råkat på sidan -lom densamma. Det finnes vissa slutföljder, rIhvilka äro så logiskt enkla och obestridliga, -jatt det vore förgäfves att försöka neka dem. I Till sådana slutföljder måste det höra, att om rett land tilltager i materielt välstånd på det -Ihela, genom ökad afkastning och produktion, -Isamt denna afkastning går framåt med snab-Ibare steg än befolkningens tillvext, men fat,Itigdomen och den vanlottade belägenheten på -Isamma gång tilltager hos den klass, hvars arIibete framkallar denna produktion; ja, än mer, om erfarenheten visar, att det är brist på arbetare för jordbruket, utan att arbetarens vilkor derföre märkligt förbättras, så måste detta plovilkorligt hänvisa på ett djupt missförhål-Mande i sjelfva samhällsinrättningen och den lekonomiska lagstiftningen. Det första man har vJatt tillse är då, huruvida icke missförhållandet Higger 1 positiva hinder emot menniskans sjelfI verksamhet och förmåga att betjena sig af de -Ihjelpkällor, som naturen och landet ega att -lerbjuda. Artikelförfattaren har träffande påpekat några sådana hinder uti besutenhetslagen, uti den betungande beskaltning på en stor del af jorden, som altleder från jordbruket de besparingar, hvarmed det skulle ytterligare kunna förbättras; och slutligen folkbildningen. Men detta är i vår tanka icke tillIräckligt och kan icke annat än högst ofullII komligt afhjeipas, så länge man ej vill gå ett Isteg längre. Detta steg är något, hvarpå jemIförelsevis ganska få hos oss ännu tänkt: men framtiden kommer en gång att visa, att äfven vi måste beqväma oss dertill, ehuru radikalt Idet skall förekomma. Upphäf för det första Jalla hinder mot individens rättighet att fritt Idisponera om sin arbetskraft; borttag den skilnad, som delar samhället i två stora afdelnina a FE CT vw gar, af hvilka den ena är ställd under huslaga och bunden af tvungna årstjenster, hvilka på landet taga sin början mot vinterns inbrytande eller just i den årstid, då det är mest ondt om arbete. Detta är det ena. En total förändring af hela jordrefningssättet, efter hemmantal, samt dess utbytande mot ett fullkomligt fritt jordförvärf i större eller mindre stycken, är det andra. Vi känna väl huru långt dessa ideer ännu ligga framför det allmänna föreställningssättet om vilkoren för hela den ekonomiska inrättningen och strida mot häfden af vårt petrificerade kameralväsende; det fordras kanske en lång tid, innan man i allmänhet kan göra sig förtrolig med blotta tankan på så genomgripande reformer; vi hafve derföre endast velat antyda, att de ligga i framtidens ovilkorliga nödvändighet, och att man skail blifva tvungen taga sin tillflykt dertill, när alla andra försök visat sig vara svaga palliativer. IMen de, som kunna sträcka sin blick utöfver de omedelbara intrycken af traditionella vanor Toch dagens konkreta förhållanden, skola kanIske vara ense med oss, att den enda lösningen ligger i hvad vi här antydt, i förening med en politisk reform, som väcker folkets sjelfverksamhet och kraft, samt till en början lemnar denna kraft utrymme i demokratiska statsformer. Hemligheten ligger utan tvifvel deri, alt samhällets kraft, utvecklingsförmåga och vältrefnad i det hela utgör summan af individernes kraft, och att denna sednare alltid visat det bästa resultat, der man minst bundit dess fria verksamhet. Den omnämnde artikeln följer här nedan: YTTERLIGARE OM PROLETÄROCH STATTORPARESYSTEMET. Det egna och särdeles knapphändiga sätt hvarpå Ständerne vid sista riksdag behandlade detta ämne, föranleder till några anmärkningar, mindre i afsigt att framställa systemet och dess verkningar i hela deras vederstyggliga skepnad, än för att angilva några utvägar hvarigenom en öfvergång derifrån möjligen kunde underhjelpas ocn någon lättnad beredas så väl åt kommunerne i afseende på fattigvården, som åt den klass hvilken är underkastad systemets olyckliga följder, hvilka med hvarje tidsperiod blifva af allt större inflytelse för det allmänna. Att dessa följder och detta inflytande hafva icke varit Ständerne obekanta eller undanhållna, inhemtas af sammansatta Lagoch Ekonomiutskottens Betänkande N:o 41 af d. 26 Aug. 1848, der ärendet utan någon undersökning helt enkelt affärdas genom detta yttrande: pAtl de öfverklagade åtgärderne (hvarför icke rättare olägenheterne)? icke kunna genom något posilivt lagbud förekommas eller ett upphörande af denna hushållsanstalt vara att motse förrän jordegarne hinna erfara de beklayliga verkningarne af ett dylikt system, som i visst hänseende upplöser förtroendets band mellan husbönder och underhafvande — som från de förras grunskap och umgängelse aflägsnar hushåll; hvilka vanligtvis flera generationer å rad varil fästade vid godset och der odlat jord samt fostrat idoge landimän, — som i deras ställe anskaffar och utbildar ett oftast utarmadt staltorpareslägte, utan kärlek hvarken till jorden eller till husbonden. Ins. hemställer: om icke Utskotten på lika goda skäl bordt tillägga: och utan framtida utsigter för sig och sin afkomma, samt i samma mån farligt och betungande för det allmänna ; ty då skulle åtminstone eftersatsen funnits fullständig och bevisande; hvaremot proemissen synes vara orätt uppställd och vilseledande i de fall, attl: dels något positivt lagbud ej erfordrats, oml blott Utskotten velat fästa behörigt afseende på de förut och äfven nu sednast framställda förslag till systemets inskränkande, dels torde ack det naåctaendet hefinnas skeft. att iord