Aftonbladet – 29 januari 1849, sida 2

Känner ni namnen på de begge stridande ? ,Joo, den ena var en baron som liksom hette Dufve vall, och den andra var ryttmästaren, som for från hen nes nåd i går åtta dar sen?, Friherrinnan kastade en hastig blick på Elisabeth hvilken, blek som det lärft hon sydde på, darrade som et wsplöf, hvarvid hon råkade sticka synålen djupt in i et inger. Denna olycka kom likväl bra till pass, den ble en förevänning för hennes förskräckelse. Hon börjad sråta och inbillade sig sjelf att det var af smärta. Synå jen hade inträngt djupt under nageln, men ack! under rättelsen att Bernhard duellerat om en annan flicka va ett djupare styng. Det blef henne omöjligt att längre uthärda. Under fö revändning att binda om sitt finger, skyndade hon till sit rum. Den verkligen bekymrade friherrinnan var likviss för klok att följa henne. Hon kände för väl handtverka res sqvalleraktighet, och fruktade att Elisabeth skulle bl imne för den. Hon nedsatte sig derföre helt lugn, skrat tade åt Elisabeths barnslighet och lät skräddaren om ständligt berätta hela förloppet. De af våra läsare, som lekt sqvallerleken, kunna lät göra sig ett begrepp om den förunderliga historia, som n uppdukades, i jemförelse med den helt enkla saken, at en påfllugen narr blifvit tuktad. Bernhard gällde för E! sas gynnade älskare, och hade af svartsjuka slagits Or henne med baron Duwall, och adjunkten påstods vara e! godt får, som omsider skulle ställa allt till rätta. Näppeligen var skräddarens arbete färdigt, han betal och affärdad till köket, der friherrinnan befallt att ha skulle väl förplägas, då en betjent till henne aflemnade c nyss ankommet bref. Ilon igenkände sin väns, friherrinnan Duwalls stil, oc öppnade skrifvelsen med darrande händer. Hon läste: Eleonora! Vid min sons dödsbädd, betagen af den djupaste smä ta, fattar jag peunan för att underrätta er, hvilken or! ni uppfödt i er egen barm. Denne Bernhard, som du ä skade så moderligt ömt, som Elisabeths far kallade f son, och kanhända äfven ämnade dertill, är en usling. e menskiighetens afskum ... min sons mördare! Hör . Bernhard förföljer med nedriga begär en ofrälse flick min son vill försvara henne, de utmana hvarann! Beri hard tilldelar min son ett hugg, hvaraf döden snart bl en följd, och den segrånde mördaren tröstar sig i skökal