att ni ej är i fiendeland, utan hemma, och knappast et bösshåll från den furstlige härförarens högqvarter?... Dessa ord voro signalen till allmän uppståndelse. Dan sen upphörde... fruntimren rusade skriande ut, uton Iwo, hvars mod måtte hafva medföljt drägten. Hela hopen af baronens medhållare omringade Bern hard... Ni kan gerna få behålla flickan för egen räkning, her ryttmästare skreko de; men sådant här tåla vi icke.n Den urgamla syenska knytnälfvestriden var nära at utbryta, då en äldre officer med temligen barsk stämm: anmärkte nedrigheten af att så många öfverföllo en. Slåss, om ni vill, men på ärligt sättl tillade han. Men när prosten såg kämparne med dragna klingoi mot hvarann, tog han bladet från munnen ... Jag känner alltför väl, sade han och trädde cmellar dem, att mina ord ej förmå släcka den eld, edra... edra .. . galenskaper, ernade han säga, men nöjde sig med . .. pbegrepp om ära upptändt, ehuru det vore fast bättre att ni sparde ert blod för det i djupt betryck stadda fäderneslandet, än att så här fåvitskt uttömma det. Derför ber jag eder blott, att j skonen min embetsbroders fredliga boning från en ;blodsutgjutelse, den vi prester måste kalla ett brott; och efter så olyckligt skall vara, så väljen åtminstone ett annat ställe att utkämpa er strid., Baronen skrattade och sökte drifva svartrockens ord till gyckel, men Bernhard kramade hans arm och tillade: Tro ieke att jag vill undvika striden, men prosten har rätt... här får den icke ega rum!... utan följ mig, så framt ej modet bortdunstat med sinnesruset! Utan dröjsmål gick tvekampen för sig, och det ingaunda på lek. Ett djupt sår i venstra axeln bestraffade baronens påflugenhet, och dock förhindrades han icke af itt olycksöde, att med försmädelse lyckönska Bernhard ill erhållandet af jungfru Elsas segerlön. Iwo, som egt mod att qvarstadna i salen, bäfvade ej eller för, att följa de uppretade männerna till stridsplaten. Med hvarje hugg ökades hennes beundran för Bernnard, och då denne efter slutad strid skakade den förslädda flickans hand, var hon nära att gråta af harm öfrer att ej vara den, som hon utgaf sig för. TRETTIOÅTTONDE KAPITLET. Vår tids unga fruntimmer torde hafva svårt nog att ätt uppfatta den afhängighet, i hvilken deras mormölrars mormödrar, såsom unga flickor, befunno sig. Så