Aftonbladet – 28 januari 1849, sida 2

—r— EE — — — AA Bral sade han, att jag emedlertid på förhand vet hvarom frågan är. Hvad som hos honom väckte långt allvarsammare bekymmer, än hela duellen, var den förlägenhet, den egna ton, hvarmed Iwo uttalade namnet Bernhard... Min bäste geheimeråth! började prinsen, så fort Dittmar inkommit, för er skull befinner jag mig i verklig förlägenhet . :: För min skull? På hvad sätt har jag varit nog olycklig att bringa ers höghet i förlägenhet ? Inte ni, men er skyddling. Har ni ej hört... Jag förstår inte hvad ers durchlaucht menar ... Inte? Har ni hört tales om duellen i går aftens? Aldrig kunde jag föreställa mig att ett slagsmål, tvenne pojkar emellan... jag kan ej kalla dem annat... skulle sätta ers durchlaucht i förlägenhet. ij Jo, jo men! Först att före en såden spektakel i en presthus... Na, det bryr jag mig doch aldrig en smule om ... hvem djefvelen tycker inte om vackre flicker, och den der lille Else är en bra täck unge. Bare de go junkrerne behaget välje en annen tid... men just nu, då min gemål är här, faller det ryttmäster Bernhard in, en man uten namn, att duellere med en friherre, hvars mor olyckligtvis befinner sig i prinsessens svit. Och om han nöjt sig med att lindrigt såre honom... men ett sådent förbannedt hugg. Friherrinnen är otröstlig, hon har kastet sig för prinsessens fötter och ropet an om hämd. Dertill kommer den svåre omständighet, att prinsessen... ni vet väl... ej älsker sin systerson... och Bernhard är i hans tjenst. Hon har förebrått mig att jag, såsom generalissimus, ej håller tukt. Kort och godt! Om ni ej varit hans beskyddere, så vore hans process reden gjord. Dittmar hade all sjelfbeherrskning af. nöden, för att visa köld och liknöjdhet. : Borde man inte, för att få ljus i saken, förhöra presterna ? yHvadt tänker ni på, geheimerådt...? Låte en par landtprester stige fram och vittne. mot en friherre .:.? Och hans mor är en födt grefvinne. Jag skulle rete upp emot mig hele Sverges adel... Nej! det låter jag Vacker bli. Duwald har, så länge han hade-sansningen, ständigt förklaret att Bernhard anfallit honom af svartsjuke. ;Men det var ju flera officerare närvarandep, invände Dittmar, och, bland andra, äfven Iwo? Prinsen syntes brydd... (Forts.)