Aftonbladet – 27 januari 1849, sida 3

der någon explosion) samt önskar, lika med korresp., att vederbörande, som hafva tillsynen öfver gaslysningen, måtte flitigt och med all stränghet kontrolera densamma, och vid befintliga brister i ena eller ndra afseendet, mot gaskompaniet göra gällande de bestämmelser, kontraktet innehåller och hvilka äro allt för tydliga för att kunna eluderasy LITTERATUR. Försök till Helsolära för ung och gammal, allig och rik, jemte Sundhetsreglor för bipehållande af helsa och ett långt lif, sammanlrag ur de mest godkände författares arbeten, rar nylig. n utkommit från boktryckeriet i Wexiö. Den lilla boken, 44 sidd. stark och till ett pris Mu 42 sk. bko, synes egentligen vara skrifven och utgifven såsom ett slags vägledning för dem som förestå Folkskolor, äfvensom att sättas i handen på äldre personer, hvilkas egna omdöme, i afseende på helsans vårdande, är sådant och står på den punkten, att de behöfva råd af ulmännaste slag. Utom all tvifvel är boken välment; och detta utgör redan en icke obetydlig rekommendation. Huru det i altlo förhåller sig med riktigheten ft de egentliga eller i vetenskaplig mening nedicinska reglorna här, när sådana någongång örekomma, kunna wvi väl icke bedöma, men fö:eställa oss allt godt om dem. Emedlertid skulle let ej hafva skadat bokens kredit, om denna Helsoläras författare, Sundhetsreglornas samlare ler utgifvare (vi veta ej under hvilken titel van vill visa sig) utsatt sitt namn Är det en äkare och dertill en välkänd läkare, så skulle raturligtvis hans namn hafva gjort mycket till yefordrande af en fördelaktig tanka om skrifen. Är det ej en läkare, men dock någon anan bekant litteratör, på hvars förmåga att vid compilationen urskilja godt från dåligt, och enlast upptaga det förra: så hade det äfven varit väl att lära känna honom. Man ser at det iela är ämnadt till en s. k. folkskrift, och detta tegrar anspråket på verkligt värde, om ock inder en enkel yta. Man läser i förordet, att 2 exemplar blifvit reqvirerade till hvarje församling inom Wexiö stift. Reqvisitionen har lock icke skett af församlingarne sjelfva (hvilset skulle hafva kunnat bevisa en mycket allmän tanke om skriftens godhet), utan af en numera afliden persomn,. Afven denne man ippgifves icke, hvilket är skada för opinionens stärkande. Emedlertid är saken genom hans rikostighet kommen derhän, att 2 exemplar af lenna bok till hvarje församling inom nämnde stift gratis utdelas i C. G. Södergrens bokhanlel i Wexiö, med det uttryckliga förbehåll, utt sockenskolans boksamling alitid skulle behålla det ena exemplaret, och att det andra skulle utsändas i socknen för att rotvis cirkuera ibland allmogen till genomläsning, hvarefer det skulle af klockaren förvaras bland öfige församlingen tillhörande böcker och skrifer. Vi hafva hållit oss litet längre än vikanske eljest bordt vid denna framställning; men sjort det i ändamål att visa det vackra och ;fterföljansvärda exempel man här ådagalagt, utt söka bland allmogen sprida nyttig läsning, och hvilken någon annan menniskovän i andra stift utan synnerlig uppoffring skulle kunna tillvägabringa lika väl som anonymen i Wexiö. Det enda vi anmärkt, är det i vår tanka minIre riktiga och fördelaktiga för sakens egen ramgång, alt förtiga namnen på dem som böra utgöra den egentliga bor en för företagets godvet. För att gifva ett litet prof på innehållet ;ch stilen i förevarande folkskrift, tillåta vi o:s införa följande, som ej blifvit taget med urval, itan händelsevis fallit upp för ögat sid. 21: Underlifvet bör bättre värdas. än nu sker. Vanigen äro lifstycken och vestar för korta, och byxinningen, serdeles hos allmogen för smal, hvarigerom underlifvet blir, ofta flera tum, obetäckt, och varpå kölden således fritt kan verka samt, sordeles lå kroppen är varm, förorsaka flen, cholik, utsot m. m. En gördel omkring underlifvet bevarar masen för förkylning; men den bör då alltid bäras. — Hårdt åtdragna midjeband skada ock, i det de hinIra underlifvets blodomlopp och förorsaka hämorrhoider. Trånga strumpeband göra lätt åderbråk och svullna ben. Detta allt torde väl ingen neka. Boken har på många ställen dylika obestridliga sanningar. Författarens hufvudsak tyckes dock i allmänhet vara att finna så mycket saker skadliga och förderfliga som möjligt. Om han härvid stundom gått något litet för långt, så tör dock atskilligt förtjena att närmare behjertas. Han säger t. ex. på ett ställe, sid. 34: Här torde äfven vara rätta stället att utförligare omnämna en artikel som mycket förbrukas, ehuru den i hög grad förderfvar luktoch smaksinnet, jag menar Tobaken, hvilken snusas, tuggas och rökes. Tobaksörten är ett häftigt gift af en oangenäm smak och vidrig lukt; man behöfyver ej njuta mycket deraf, för att ådraga sig äckel, svindel, mattighet, häftig kräkning och purgering, raseri, konvulsioner och sjelfva döden. Och det oaktadt blifva omätliga fruktbara fält af vår verldsdel betäckta med detta gift, endast för att förbränna dess förtorkade blad, och göra munnen till rökfång för deras dunst, eller igenstoppa näsborrarna med pulfret deraf, gifva dem ett obehagligt utseende, och bevisa naturen, huru öfverflödigt det var att gifva menniskan en näsa. Ty hvartill gagnar henne denna, när hor döfvar den med gift, och gör den oduglig för Iukten? Snusandet är för mängens ögon högst skadligt, lättar tillträdet för många sjukdomar och kar föranleda elaka sår i näsan. Ofta kommer det mec slem blandade snuset genom bakre näsöppningarnt i svalget och magen, hvaraf måste uppväckas äckel