Aftonbladet – 27 januari 1849, sida 3

hör att vara skadligt. Ty utom det att rökandet förtager smaksinnet, blifver det isynnerhet skadligs genom den myckna förlusten af spott, hvilken äfven de mest vande tobaksrökare måste vidkännas. Spotten hålles af många för en öfverflödig vätska, som ät bestämd att bortkastas; de skulle derföre med förundran varseblifyva, huru mycket de härutinnar misstaga sig, om de visste att spotten är af ett oumbärligt behof för matsmältningen; ty ej nog, att den under tuggandet börjar matens upplösning, utan den nedsväljes sedan dessutom beständigt i magen, föp att än vidare befordra matsmältningen. OM DEN ELAKARTADE LJUNGSJUKAN HOS HORNPOSKAPEN. o (Slut fr. gårdagsbl.) År 1840 utbröt lungsjukan bland baron v. Weldens djur, och de flesta angripna dogo, oaktadt en för skicklig ansedd djurläkares nitiska bemödanden, till ett antal af 27 stycken. De öfriga djuren aflägsnades nu, stallet renades med rökning och anstrykning med chlorkalk. Det fick stå öppet i flera veckor, utsatt för sträng vinterköld, och först i början af 1844 insattes ny boskap. Redan i Februari hade lungsjukan bland dem utbrutit, och 46 st. voro redan, i följd af den gamla häfdvunna behandlingen, döda, då ägaren, af en annan landtiman, hr Schilcher, erhöll underrättelse om en ny kurmethod, efter hvars begagnande dödligheten genast upphörde. Medlet bestod dels i korndekokt med olja och ättika samt renad vinsten, dels i terpentinolja m. m. samt enelag till dryck. Flera hafva funnit terpentinolja i ringa dosis, och med nödig försigtighet gilven, ganska välgörande. Baron v. Welden varnar mycket för missbruk af drankfodring, särdeles för det felet att låta kreaturen erhålla klardranken, genom dess blandning med den första dranken. Baron v. W. är äfven bestämd i sin öfvertygelse, att sjukdomen icke är kontagiös. Han har flera gånger ställt friska djur i samma bås som de sjuka nyss lemnat, utan att de förra biifvit af sjukdomen angripna. Det meraäspeciella förfarandet är följande: 4) Man bereder ett afkok på korn, (korndekokt), och sätter till 4 kannor af nämnde afkok: 3 qvarter god vinättika, 1 tb bomolia, 2 lod renad och pulveriserad vinsten, 4 lod krut. Allt detta blandas och omskakas väl, och det sjuka djuret erhåller häraf 4 till 4!V, qvarter (efter djurets storlek) 3 gånger om dagen, en timma innan fodret gifves. Detta verkar som lindrigt afförande. 2) Vidare tager man: 3 qvarter vinättika, 2 I bomolja, 6 lod terpentinolja, 6 lod röd Bolus (väl finstött), 42 lod Sulphur aurat. antimonit, 3 lod Dyfvelsträck. Detta allt blandas väl under rifning i mortel ). Häraf ingifves det sjuka djuret, äfven tre gånger om dagen och innan fodring sker, en matsked full, som slås i en mindre flaska och inhälles genom ena näsborren — den cna gången genom den högra och den andra gången genom den venstra — under det mulen hålles i höjden. — Blandningen förvaras i ett väl öfverbundet, glaseradt stenkärl, och omröres väl hvarje gång innan den begagnas. Detta medel (MM 9) gifves äfven åt de friska djuren såsom preservatif. 3) Djuren fodras endast med vanligt hö (icke klöfver) och halm, samt skurna rotfrukter (rofvor eller potäter). Fodret gifves i små portioner. 4) Till dryck erhålla djuren ett afkok på korn, enris och alqvistar; äfven gilver man dem det sålunda urkokta kornet. Så snart förbättring inträdt, upphöres med ofvannämnde ingifning, under fortfarande bruk af drycken. — Stallet rökes dagligen morgon och afton med enebär. Märkvärdig är den iakttagelse man vill hafva gjort i fiera delar af Tyskland, att nemligen underhållandet af andra djurslog i samma stall förekommer eller mildrar sjukdomen. — Särdeles råder man att hafva några får eller (ännu bättre) getter i samma hus. På mötet i Breslau 4846, kom frågan åter till diskussion. Baron Elirichshausen meddelade der ånyo sin erfarenhet, och baron v. Welden bekräftade att sjukdomen hos honom utbrutit. utan möjlighet af smilta, samt under det djuren åto färskt grönfoder och drucko det klaraste källvatten. Jag ärn — sade han — nödsakad att förena mig med föreståndaren för böäjerska landtbruksinstitutet, hr Veit, som uttalat den åsigt, att sjukdomen alstras genom egendomliga beståndsdelar i gräs och foderörter, hvilka dessa erhålla ur atmosferen eller jorden. Hr Plathner (Nederländsk Domainen-direktor) anförde, att arsenik utgjorde, äfven vid långt avancerad sjukdom, ett förträffligt medel, och doktor Bärkner från Breslau ansåg djuren ännu i sista stadium kunna derigenom räddas. Man gifver dagligen 40 till 45 droppar arseniklösning i 2 teskedar yatten. Om bröstet är mycket angripet, gifver man Bryonia, men asenik är specifikt. Stundom smittar sjukdomen, stundom icke: En af kongl. landtbruksakademiens utländska ledamöter, doktor Crusius, egare till Ridisdorf och Salis i Sachsen, har år 1846 till sachsiska centralföreningen för landtbruk uppgifvit, att han på flera ställen haft tillfälle öfvertyga sig om de lyckliga resultaterna af ett behandlingssätt af denna sjukdom, som utöfvas af en veterinärläkare, hr Krasselt, der i orten. Han begagnar hvarken åderlåtning eller laxermedel, och ganska litet medikamenter. Han har i allmänhet räddat 30 å 95 procent af de sjuka djuren — ett resultat, som vida öfyerträffar hyad andra hittills lyckats åstadkomma. Dä doktor Crusii namn är en fullt tillräcklig borgen för uppgiftens tillförlitlighet, så har jag, i bref till honom, begärt närmare upplysningar, hyilka skola meddelas så snart Ide erhållas. Af förutnämnde erfarenhetsrön, hvilkas tillförlitlighet jag i allmänhet icke har anledning att beItvifla, synes mig följande slutsatser otvunget följa: ) Härvid förfares så, att först afrifves dyfyclsträcken I i terpentinoljan: derefter tillsättes, under fortfc) rande rifning, den angifna qvantiteten Bolus och Sulph. aurat. antimonii, hvarefter bomoljan och sist ättikan tillblandas.