Aftonbladet – 26 januari 1849, sida 3

dUSPIdK, Sd då UT, ad IMa SfV41 PUMPA a färd det gäller. Men icke nog härmed; det är frågan om en sjukdom som i århundraden, ja i årtusenden, trotsat alla bemödanden af djurläkarne, hvilka derföre nu nästan inskränka sig till föreskriften att döda de sjuka, användande hela sin konst till att söka bevara de friska från smittan, hvilket dock tyvärr! sällan lyckas. Och om, på de sednare åren, några framsteg i konsten att behandla denna sjukdom ägt rum, så är det hufvudsakligen landtbrukarnes bemödande vi derför hafva att tacka. Dertill kommer, att detär en national-olycka som står för dörren, ifall denna sjukdom kommer att sprida sig och härja våra boskapshjordar, och det är då hvars och ens skyldighet att på fäderneslandets altare frambära sin skärf af erfarenhet, huru ringa den ock må vara. Under sådant förhållande vågar jag hoppas tillgift för min djerfhet, och öfyerseende med ofullkomligheterna i mitt föredrag. De äldsta underrättelser om denna farsots härjningar som jag känner, finnas hos en Romersk poet Silius Italicus. Den sjukdom han beskrifver, hyvilken 242 år före Chr. födelse, härjade bland boskapen på Sicilien, är så till alla delar liknande den, som nu är i fråga, att något tvifvel om dess identitet knappast kan äga rum. Den följde efter en lång och sträng torka, hvarigenom vattnet på hela ön förderfvades. I Hessen förlorades större delen af hornboskapen år 4693, i samma sjukdom som utbröt efter en våt och kall vinter, och derpå följande mycket varm vår. Man vill hafva märkt att en skarp och frätande dagg föll, hvilken färgade till blekning utlagda linneväfnader gula. Något sednare rasade siukdomen omkring Montongis och i departementet Loiret. I England, Holland och. Belgien bar sjukdomen länge varit känd, och medfört flera förluster, och äfven i dessa länder har den verkat menligare än den eljest skulle hafva gjort, genom den förutfattade meningen om dess obotlighet, som förledt både ägaren och djurläkaren att öfyverlemnade sjuka djuren åt deras öde ). Under de sednare åren hafva de flesta Tyska länder varit hemsökta deraf. I Baden, Wärttenberg, Bayern, Sachsen, Schlesien, Böhmen, Brandenburg m. fl. har den anställt stora förhärjningar, och öfver allt mer eller mindre trotsat djurläkarens konst. Man borde således icke sakna erfarenhet om denna sjukdoms natur och behandling. Hvad är då i första rummet, den genom cerfarenheten stadgade meningen om dess natur? Man har i Belgien gifvit den en föga sägande benämning af pneumonia epizootica; i Tyskland benämnes den vanligen pneumonia cexsudatoria contagiosa, och i England pleuropneumonia typhosa. Redan af dessa benämningar ser man, huru olika åsigterna äro om sjukdomens natur. AÅtskilliga författare uppgifva, att sjukdomens första stadium är chroniskt, och blifyer sedan acut; andra, att det först är acut och sedan typhöst, 0. s. V. Ej heller synes det vara utredt, huruvida sjukdomens smittosamma egenskap, hvilken dock af flera yeterinärläkare alldeles förnekas, är af kontagiös natur (fortplantas genom beröring), eller miasmatisk (fortplantas genom luftsmitta). Haubner, professor och lärare i veterinären vid preussiska landtbruksinstitutet på Eldena, yttrar sig deröfyver på följande sätt: En mängd facta äro för handen, som synas sätta det utom allt tvifvel, att sjukdomen kan fortplantas genom smitta; men lika många facta äro äfven bekanta, som strida mot hvarje möjlighet af smitta, eller åtminstone ådagalägga, att blott under vissa, hittills oss alldeles obekanta vilkor, smittas meddelande är möjligt. I alla fall är det säkrast antaga den vara smillosam ). Kreyssig säger: att sjukdomens smittosamma natur är oafgjord, och att det är sannolikare att den icke smittar. Youatt ) antager, att sjukdomens cpidemiska karakter ej kan betviflas, men att dess kontagiösa beskaffenhet är omtvistad. De år 4843 af Jandtbruksföreningen i ÖOfverBarnimska kretsen, under ledning af doktor Köcers anställda försök tala för sjukdomens smittosamma beskaffenhet. Märkvärdigt är, att ju mera erfarenheten utvecklat sig, ju mera har tron på sjukdomens kontagiösa karakter blifvit skakad, hvaremot dess fortplantnirg genom luftsmitta af få förnekas. Under sådant förhållande måste sjukdomen emedlertid anlagas vara smittosam på båda sätten, och både landtbrukarens förfarande och regeringens föreskrifter hvila på ett sådant antagande. Motsatsen vore höjden af oförsigtighet. Lika oviss somman är om sjukdomens natur och sätt att smitta, är man äfven om dess orsaker. Att den kan uppstå sjeltständigt, utan smitta, i de flesta länder och under alla årstider, lider intet tyvifvel, och. man har, hvad orsakerna beträffar, dels ansevi den föranledas af skämdt foder eller osund dryck, dels äfven af luftens skadliga beskaffenhet i stallarna, samt slutligen af förkylning. Doktor Ulrich, docent i veterinären på Möglin, har anställt försök, under loppet af sistl. år, att fodra ett antal hornboskap i flera månaders tid med skämdt hö och med potäter, angripna af potatessjuka. Då djuren slagtades, befanns inga tecken till sjukdom i lungan, men deremot var lefvern hos åtskilliga angripen. — Ett annat försök att fodra gödoxar längre tid med dålig drank hade till följd, att de alla visade symptomer till börjande lungsjuka. Säkert är, att hvarken osund luft, dryck eller foder framkalla lungsjuka, så framt icke vissa egen domliga förhållanden äro för handen: men då göra de det. Förkylning torde minst af allt vara orsaken, hvaraf dock icke följer att den ej bör med sorgfällighet undvikas. Emellertid synes osund dryck verka menligare än skämdt foder. Man skulle tro att dessa olika, hvarandra motsägande åsigter om sjukdomens natur och orsaker, helst när det knappast kan betviflas, att den på olika orter framträdt under olika former, äfyen skulle föranledt en mängd olika åsigter rörande dess rätta behandling. Anda till omkring 4840 var detta dock i allmänhet icke händelsen. TI alla veterinärskrifter, som jag haft tillfälle se, anses åderlåtning och yvanligen äfven laxermedlet utgöra sjelfva hufvyudkuren, hvarefter föreskrifves kalomel, kräkvinsten m. m. samt utvärtes, hankar och dragmedel. Denna behandling har nu, troligen under ett århundrade, varit den allmänt antagna, och dess resultat, med några få undantag, en otrolig mortalitet bland djuren, samt, i följd deraf, rotfästandet af den olyckliga tron, att sjukdomen är obotlig. Väl har man lyckats att rädda lifvet på åtskilliga individer, men andra kroniska lungåkommor hafva vanligen blifvit följden, och har i alla fall icke blifvit återställdt till helsan. Det oaktadt fortsättes denna method ännu i dag, såsom. hade den lemnat de lyckligaste resultater. Sådan är den mörka taflan af denna beklagliga sjukdom, som nu äfven i vårt land hotar att beröfva landtmannen dess dyrbaraste egendom. Landthrukaren sjelf, vet ej hvad han skall göra; uppgifs terna om -sjukdomens natur, orsaker och behandlingssätt motsäga -hvarandra, och veterinärvetenskapen i hela Europa är, hvad hornboskap beträffar, så helt och hållet i sin barndom, att derifrån föga hjelp synes vara att vänta). Han kan derföre ej göra ) Doctor James Marcer (Farmers Magazine Juli