Aftonbladet – 26 januari 1849, sida 2

we Preussen unden Fredrik Wilhelm IV:s tid förvandladt till en konstitutionell stat, till en, der ett skrifvet blad trängde sig med sina paragrafer mellan Herran Gud och Konungens land? Men den 48 och 49 Mars 4848 tilldrogo sig i Berlin händelser som äro alltför väl kända, att här behöfva vidlyftigt omförmälas. Innevånarne reste sig den första dagen, grepo till vapen och, efter; en blodig strid mot den väpnade styrkan, som dervid nyttjade alla sina vapen, kanoner, gevär och sablar, och hvari många hundrade stupade å ömse sidor, utfärdade Konungen natten emellan den 48 och 49 en proklamation till sina kära Berlinare, hvari han omtalade att två af infanteriets gevär afbrunno af sig sjelfva, Gud ske lof! utan att träffa någon, uppmanar folket till lugn och stillhet, lofvar att alla gator och torg skola genast utrymmas af truppernan, och slutar med dessa ord: Eder kärleksrika drottning och sannfärdigt trogna moder och väninna, hvilken genom mycket lidande ligger till sängs, förenar sina innerliga tårfulla (thränenreichen) böner med mina,. Hvarken Konungens uppmaning eller drottningens tårar förmådde likväl skingra folkets mi -oende eller afväpna det. En ny strid började och : tade, som hvar man vet, med folkets seger, och c: ftergift för alla dess fordringar. Aut denna var öp; n och förtrolig visade sig af den två dagar derefter firade fanfesten; hvarvid Konungen syntes till häst prydd med de Tyska färgerna, och förklarade både personligen genom ett tal till folket och skriftligen genom en kungörelse, att han ställde sig i spetsen för Tysklands enhet och kallade sig den nye konungen för den fria pånyttfödda Tyska nationen;. Den 22 Mars begrofvos de fallne af invånarne, och då liktåget, bärande 487 kistor, gick förbi slottet, stod konungen på dess balkong och helsade de blodiga dagarnas offer med aftagandet af sin hjelm. Huru detta förfårande bedömdes af Tyska folket kan inhemtas deraf, att Preussiske Konungens bild på flera ställen i Tyskland offentligen uppbrändes, och, bland mågfaldiga andra yuranden, af etti Wiener-Zeilung för den 25 Mars, der det heter: Ers Maj:t uppreser nu med blodig hand de Tyska färger, som i åratal varit förföljda. Nationen bäfvar tillbaka för denna kungliga enthusiasm, — — Tyska nationen besvär E. M. att icke utså nya tvedrägtsfrön, att icke vanhelga den stund, då Berlin begrafver sina döda, hvilka stupat för den Tyska friheten, för den Tyska enigheten! Den 2 April öppnades i Berlin den andra förenade landtdagen, hvari konungen lät förklara, cför att framkalla till lifvet den åt vårt trogna folk på den bredaste bas utlofvade konstitutionella författning, fordras en beslutberättigad församling af fritt valde representanter till uppgörande af dess innehåll. Man torde anmärka, att ännu nio dagar fattades i det år, inom hyilket Konungen förklarat, att ingen jordisk makt skulle tvinga honom till något sådant. I ctt bref från Berlin af den 3 April, infördt i Aftonbladet för den 15 April 4848, säges i anledning af alla dessa eftergifter: Jag har redan omnämnt den här allmänna öfvertygelsen, att om konungen hade afgifvit samma förklaring fyra veckor förut, så skulle hela Tyskland fallit honom till i hänryckningen. Men nu, efter en strid med folket i sin hufvudstad — midtibland blod, lik och ruiner — tycktes hela detta tilltag snarare likna en skådespelarfint, än en sannskyldigt storartad handling. aIngen trodde, ingen litade på honom i Tyskland, ty i hela åtta år hade man gäckat det. Ibland de flerfaldiga proklamationer, som under denna tid utfärdades, var äfven en, hvari Konungen tackade Berlinarena för den kärlek de visat honom, och försäkrade, att ingen Furste blifvit så älskad af sitt folk. Från detta Berlin har likväl Konungen nu i 8 eller 9 månader oaflåtligt hållit sig aflägsnad, och ingenting har förmått honom att återvända dit. Jag vill ej trötta med ett alltför detaljeradt uppräknande af de sista tidernas händelser, emedan hvar och en känner dem; jag vill endast påpeka ett par drag, nog karakteristiska att sprida någon dager öfver den Preussiska regeringens, eller, om man så vill, Preussens Konungs tänkeoch handlingssätt. Ett sådant är följande: Då den första vapenhyvyilan afslutades mellan Danmark och Preussen, det sistnämnda handlande i hela Tysklands namn, vägrade Preussens egen general, Wrangel, att erkänna denna sin regerings handling, emedan den ej var ingången af den Tyska centralmakten. Wrangel visade således icke blott missaktning mot sin regering; utan äfven mot sin monark personligen. Hvem skulle icke då väntat att sådant skulle ba till följd den trotsandes ögonblickliga återkallelse från befälet? Det skedde likväl icke. Han bibehölls ej blott i spetsen för armåöen intill den slutliga vapenhvilan den 26 Augusti, utan då regeringen bestämde sig till en statskupp mot den nationalförsamling, hon sjelf sammankallat, och dess våldsamma upplösning af militärmakt, hvem valde hon väl till verkställare af sin vilja? Jo, ingen annan än denne samme General I Wrangel, af hvilken hon nyss förut rönt en sådan kränkande opposition. Han hade i Juli månad viIsat en så stark devotion för Tysklands centralregering och så liten aktning för sin egen. Nu uppdrog Idenna regering åt honom att utföra en handling, hvarför nationalförsamlingen den 43 November be-Islöt hennes ställande under tilltal såsom för högförräderi. Jag företager mig icke att utreda det mystiska i detta förfarande; jag anför det blott. Preussens Konung, som den 44 April 4847 för Iklarat, att han ej skulle tillåta någon konstitution ; Imed sina paragrafer tränga sig emellan honom och I Ihans folk, utfärdar likväl sjelf den 5 December 1848 , len konstitution innehållande icke mindre än 442 SS. om hvilken en annan tidning, (Aftonbladet för den r 149 December) säger att den cär vida mera liberal ,loch garanterar folket ojemförligt större rättigheter e loch andel i statsbestyret, än det representationsför-Islag vår närvarande liberala minister här utarbetat -loch framlagt för Rikets Ständer. Man jemföre denna Kongl. åtgärd af den 5 December 4848 med det Kongl. talet af den 44 April året förut. Vill man emellertid se huru Preussarne sjelfya tänka om allt detta, så läse man en korrespondents-artikel i Aftonbladet för den 49 Januari detta år. Deriheter: Man hade kunnat gifva mindre, men man hade bordt förfara med fullkomlig ärlighet och öppenhet, ty hvartill hjelper en grundlag, hvilken genom förtsåten i densamma röjer att förlänaren icke är sinalnad att hålla ord? Vidare heter det em Konungens nyårsbref till armeen: Konungen har sjelf satt ilupp detta nyårsbref; det är således författadt i den IL hanna sadasla ach må nnf nöjcande anda. som ee LU älknd