Aftonbladet – 25 januari 1849, sida 2

— inn en blyg gosse... hade någon frågat Elisabeth hvarför hon några dagar å rad sett utåt landsvägen just vid samma timma, så skulle hennes kinder begjutits med rosens starkaste purpur, och hon omöjligt kunnat lemna någon nöjaktig förklaring deröfver, emedan hon ingen hade att gilva ... hon visste blott att så skulle ske. I dag... samma dag som kamrern inväntade Emerentia på gästgifvaregården... hade solen tittat fram; på det de arma menniskorna ej måtte glömma hennes utseende, men blott för att åter, den följande dagen, få det nöjet att förskansa sig bakom täta, gråa gardiner. Denna solblick ville Elisabeth, med sin tants tillåtelse och under hennes middagssömn, begagna att, såsom det då för tiden kallades, förlusta sig litet i trädgården. Hon gick, men . .. såsom hade det varit förgjordt ... hon förmådde ej styra sina steg ur alleen som vette åt landsvägen. Hon hade imedlertid icke gått minga hvarf fram och tillbaka innan hon stadnade, orörlig som en biidstod. Långt, långt bort varsnade hon en ensam ryttare; hvars häst tycktes bevingad. Hennes hjerta hviskade hans namn. Hon ville gå emot honom, hon ville vända och gå längre Bort i trädgården, men kunde intetdera. Nu blef det också för sent, åtminstone att gå undan... han hade ju redan genom sin vördnadsfulla helsning tillkännagifvit att har sett henne. Bernhard hoppade af hästen... Och ehuru högeliger brydd för det ban bar inom sig, kunde han likväl ej utan att vara oartig, undvika att närma sig till henne. Elisabeth var ond på sig sjelf... Hon håde ju alltic Iförr så hjertligt tagit emot sin bror, och i dag, efter et Ifjerdedels års frånvaro, kom hon ej ur fläcken! Hoön anade ej, att det var friherrinnans hänsyftningar, som komm Thenne att i Bernhard se, icke fosterbrodern, utan... äl Iskaren. . Grundad är den sattsen, att en tapper man kan var: